Denna artikel har varit införd i Psykologtidningen 02

Införd i Riksföreningen Psykoterapicentrums tidning "Insikten" december 02

ANTIDEPRESSIVA

- bättre marknadsfört än dokumenterat

Den framgångsrike shamanen är inte en person som är duktig på att bota någon men han är duktig på att skapa illusioner om att han är duktig på att bota. För att nå målet använder han en mängd tricks och tekniker. Som grund behöver han vissa kunskaper om sjukdomar och deras förlopp och då är det särskilt tacksamt att ta sig an sådana sjukdomar som han vet går över av sig själv inom viss tid. Ge en örtmedicin eller handpåläggning eller liknande och sedan utlova att sjukdomen går över inom denna tidsperiod. Vår tids skickliga shamaner verkar vara läkemedelsfabrikanterna som i mångt och mycket använder sig av samma metoder i sin marknadsföring.

Jag vill här koncentrera mig på läkemedel i gruppen antidepressiva och se på hur bland annat dessa blivit marknadsfört, om resonemanget gäller andra sorters läkemedel kan jag inte bedöma. Antidepressiva läkemedel skrivs idag ut för många andra symptom än depression men jag begränsar mitt resonemang till att gälla depressionsbehandling.

Försäljningen av antidepressiva läkemedel mer än tredubblades i USA mellan 1993 och 1998, från 2 milliarder dollar till 7 milliarder dollar. I Sverige skedde en ökning med 20 procent från första halvåret 2000 till första halvåret 2001. Kostnaden var då totalt 562 millioner kronor och placerade dessa läkemedel högst upp på listan för läkemedelskostnader.

När jag arbetade som psykolog i psykiatrin på 70- och 80-talen slog det mig att de dramatiska effekter, som det ofta talades om i behandlingen av depressioner med antidepressiva, var mycket svåra att se. De påstådda effekterna kunde i de flesta fall lika gärna förklaras på annat sätt. Det uppkom en misstanke om att effekten mera låg i betraktarens ögon. När jag närmare studerade dokumentationen blev denna misstanke i stort sett bekräftad. Det stod klart att medlen var utprovade på en ganska begränsad grupp av depressioner, det handlade om djupa depressioner med vissa karakteristiska symptom (egentlig depression). Dessa patienter utgör en relativt liten del av alla som allmänt får en diagnos innehållande beteckningen depression. Inom det s k indikationsområdet (egentlig depression) var och är inte siffrorna övertygande och när det gäller andra depressionsformer (dystymi) finns det ingen dokumenterad effekt alls. Dock får en majoritet av dessa patienter också medicinen.

Efter hand har det kommit nya preparat men ingen påstår att dessa är mera verkningsfulla. Det karaktäristiska är att de har färre biverkningar och följaktligen har många fler börjat använda dem. Marknadsföringen av dessa "behagligare" preparat har varit intensiv och begreppet "lyckopiller" har fått många att tro på en verkan som inte finns och inte heller kan dokumenteras. En studie gjord på öppenvårdskliniken i Rhode Island (Zimmerman 2002) visar att en mängd patienter som inte hör till rätt diagnostisk kategori också får antidepressiva. När forskare undersökte vilka patienter som skulle kunna kvalificera sig för att deltaga i en sådan undersökning koncentrerade de sig på 31 undersökningar publicerade från 1994 till 1998 i fem ledande psykiatriska tidskrifter. Många av dessa studier uteslöt patienter med psykotiska inslag, anamneser med maniska episoder, suicidrisk, ostabila medicinska tillstånd eller en bakgrund med droger/alkoholmissbruk. Nästan alla uteslöt patienter med lägre än ett visst poängtal beträffande mätning av symptomdjup även om de hade diagnosen "allvarlig depression". I en intervju med Zimmerman ( Cole 2002) säger han " Vi är inte bekanta med något annat medicinskt tillstånd där individer med sjukdomen blir uteslutna därför att de inte är sjuka nog. Läkemedelsföretagen är rädda för att individer med mild depression kommer att svara lika bra på placebo som på antidepressiva mediciner". Vidare säger han "de har haft rätt i sina antaganden att ifall de kan visa att deras mediciner fungerar för en noga selekterad grupp deprimerade patienter så kommer läkarna att skriva ut medicinerna till alla med depressiva symptom."

Av de 346 patienter med diagnosen "egentlig depression" som blev evaluerade och som hade fått antidepressiva utskrivet var det bara 15 procent som tillfredsställde kraven på att kunna deltaga som försökspersoner i en dubbelblind undersökning. Totalt evaluerades 803 patienter och 90 procent av dessa fick antidepressiv medicinering. Följaktligen är det få av alla patienter som får antidepressiva där man med stöd av forskningen kan säga att de verkligen kan ha nytta av det. En exakt siffra blir svår att ange eftersom vi måste ge läkarna en viss rätt att extrapolera utifrån de undersökningsresultat som finns. Men vi kan ganska tryggt säga att för de flesta som får dessa läkemedel kan vi inte med visshet säga att de har någon effekt. I ekonomiska termer innebär detta att kostnaden för dessa läkemedel skulle kunna minskas med motsvarande.

Det hävdas emellanåt att det sker en underförskrivning av antidepressiva. Om vi för ett ögonblick går med på att det existerar en underförskrivning gentemot gruppen innanför indikationsområdet bör en ökning av bruket bara motsvara en ökad förskrivning inom detta område, vilket blir ringa i förhållande till den totala förskrivningen. Här handlar det dessutom om helt andra problem, ex vis att få ett större antal deprimerade människor att överhuvudtaget söka hjälp.

Hur bra är antidepressiva om de uteslutande används inom sitt indikationsområde

De metodiska problemen är mycket stora när det gäller att utvärdera hur effektiv antidepressiv medicinering kan vara även på en sådan "ren" grupp där man exkluderar alla som inte tillfredsställer de strängt ställda kraven. Även inom denna grupp får man stor effekt om man bara ger sockerpiller, många patienter tillfrisknar också spontant. För att undersöka effekten behöver man med andra ord en kontrollgrupp som inte får det verksamma preparatet och inte heller andra psykofarmaka. Kontrollgruppen ska då bara få ett sockerpiller, ett s k placebo.

Redan på 60-talet var det nästan omöjligt att få ihop en grupp som inte var medicinerad. Kraven på hur lång tid medicinen skulle vara utsatt för att inte finnas kvar i kroppen var också svåra att tillfredsställa. Idag är detta problem antagligen ännu större. Många hävdar också att dessa dubbelblindundersökningar är omöjliga att göra eftersom patienterna snart listar ut via biverkningarna om de får det aktiva medlet eller inte. Placeboeffekten har blivit föremål för uppmärksamhet på senare tid och det finns de som hävdar att den effekt man får med antidepressiva inte är så mycket annat än en placeboeffekt. Psykologerna Kirsch och Sapirstein (1998) skriver i en artikel med den provocerande titeln "Listening to Prozac but Hearing Placebo" att "antidepressiva kan fungera som aktivt placebo då biverkningarna förstärker placeboeffekten genom att de övertygar patienterna om att de får ett potent läkemedel."

Undersökningsresultaten ställs därmed under tvivel och när man säger att 60 till 80 procent har god hjälp av antidepressiva är det kanske realistiskt att med viss välvilja antaga att den verkliga effekten ligger i nedre delen dvs 60 till 70 procent. Av dessa blir ett ansenligt antal friska av sig själva, många blir bättre bara av att ha blivit föremål för undersökningens uppmärksamhet och en del blir bra av placeboeffekten. Tillsammans uppgår förbättringen av dessa skäl till ungefär 50 procent. Uttryckt i andra termer blir alltså bara 10 till 20 av 100 patienter bättre av antidepressiv medicinering än genom spontan förbättring och placebo.

Utifrån gängse krav på kliniska provningsresultat är man ändå nöjd med resultaten och säger att de positiva effekterna är tillräckligt stora i förhållande till biverkningarna.

Det ärliga budskapet till den patient som efter noggrann bedömning kan tänkas höra till i indikationsområdet blir att "om du är en av de knappt 20 patienter på hundra som har nytta av denna medicinen kommer du att få en effekt inom några veckor. Vi räknar då med att dina symptom kan minskas med 50 %".

Ser vi detta i sin helhet och utgår från att det bara är 20 procent inom indikationsområdet som får bättre hjälp av antidepressiva än placebo blir följden den att utav alla som får antidepressiva utskrivet är det kanske bara 5 - 10 procent som har någon verklig nytta av dem. Det är idag också mycket som tyder på att den gemensamma nämnaren när det gäller förbättring utifrån placeboeffekten eller det verksamma preparatet är förväntningen och hoppet om en förbättring. Detta visar sig i uppmärksammade undersökningar som pekar på att till stor del samma förändringarna i hjärnan uppkommer antingen patienten tar det antidepressiva medlet eller ett placebo. (Meyberg och medarbetare 2002)

Från psykiatrikerhåll har man som sista desperata argument hört sägas att vi ändå behöver dessa medel på grund av den verkan vi får oberoende av vad orsaken är. Då uppkommer emellertid vissa etiska frågeställningar. Är det rätt att lura människor? Det är inte tillåtet att skriva ut placebo, kan det vara mer tillåtet att skriva ut ett aktivt placebo? Vad tycker patienten som konsument om att bli lurad? Ska staten bidraga ekonomiskt till ett sådant narrspel?

Betydelsen av erfarenhet

Många kliniker hänvisar till sin erfarenhet. Trots de dåliga siffrorna tycker dem ändå sig se positiva effekter. Men hur kan man skaffa sig erfarenhet på något som händer så sällan? Hur kan man vidare skilja ut vad som är verklig effekt och vad som är placeboeffekt?

Effekten kommer sedan också efter några veckors bruk. I klinisk praxis med många patienter av olika diagnostiska kategorier bör det vara omöjligt att påstå att erfarenheten kan vara till någon hjälp i bedömningarna av verkan. Det är till största delen bara den rent statistiska utvärderingen som är adekvat.

De psykologiska biverkningarna

När medel som påverkar vårt psyke och vårt känsloliv provas ut blir stor möda lagd vid att minska de fysiska biverkningarna. Läkemedlet kan heller inte godkännas om det på något sätt är farligt eller om man bedömer att biverkningarna är för stora i förhållande till den effekt det ger. Psykologiska biverkningar förefaller emellertid vara ett okänt begrepp. De kommer sällan in som faktorer i dessa sammanhang beroende på att vad man undersöker är vad forskarna kan undersöka, dvs i den positivistiska kultur där alla sådana undersökningar görs finns bara utrymme för en kvantitativ forskning. Att ta reda på hur vårt inre liv, vår inre värld och själva vår existens påverkas skulle kräva fenomenologiska och kvalitativa forskningsmetoder, metoder som inte är accepterade i den positivistiska forskningskulturen. Det finns metoder som i varje fall skulle fånga en del av denna problematiken men som läkemedelsforskningen ignorerar.

Ett påstående skulle kunna vara att det finns allvarliga sådana psykologiska "biverkningar", som om de fick tillräcklig vikt och värde skulle medföra att t ex antidepressiva skulle ha svårt att bli godkända som läkemedel. Den effekt som jag ovan beskrivit som ganska svag skulle lätt kunna uppvägas av den samlade mängden psykologiska och fysiologiska biverkningar. Påståendet har tyvärr aldrig blivit föremål för seriös prövning. Vilka kan då dessa psykologiska biverkningar vara? När människor får ett piller blir de gärna passiva och väntar på att det ska hända något av sig självt. Man behöver inte få kontakt med de djupare orsakerna till sin nedstämdhet. Ett av de stora problemen med symptom som depression är att de är jagfrämmande d v s att personen själv inte kan se orsaken till varför han har dem.

Piller motverkar den process som skulle sätta personen i ett förhållande till sitt symptom och ge möjlighet till bearbetning. Detta medför vidare att allvarliga existentiella problem inte problematiseras, vilket blir ett hinder för växt och utveckling.

Gemensamt för dessa psykologiska biverkningar är att man för att värdera dem inte behöver ta ställning till hur verksamt preparatet är. Problemet är att det finns en burk som det står "mot depression" på och att människor gärna vill förhålla sig till sina livsproblem med att äta dem. Vår kulturs olycka tycks vara att den teknologiska utvecklingen medför att människorna i allt högre grad själva mekaniseras och får betala priset som det innebär att komma allt längre bort från sin egen existens. Upplevelsen av meningslöshet med tillvaron kommer i detta sammanhang att öka. Behandlingen av våra livsproblem med piller passar in i detta och leder oss bara vidare in på alienationens väg. Överförbruket av antidepressiva medel är med andra ord inte bara en fråga om hur den enskilda individen påverkas men en fråga om hur hela vår kultur drivs i en mera teknokratisk riktning och där vi måste ta aktiv ställning till införandet av humanistiska motkrafter. Kraften bakom denna utveckling är potenta marknadskrafter där det handlar om astronomiska summor i den globaliserade ekonomin.

Har förskrivningen av antidepressiva minskat självmordsfrekvensen?

Självmordsfrekvensen har gått ner i Sverige och Shamanen har inte varit sen att peka på att detta hänger samman med att fler har fått antidepressiva under senare år. Detta trots att gruppen suicidala patienter systematiskt har blivit exkluderade från att ingå i undersökningarna såsom studien från Rhode Island visar. De flesta som får antidepressiva och som också står för den procentuellt sett största ökningen tillhör den grupp depressioner där suicidfrekvensen är lägst. Om vi som sysslar med psykoterapi vore lika oblyga i våra försök att rycka till oss billiga poäng skulle vi lika gärna kunna säga att nedgången beror på att antalet legitimerade psykoterapeuter har ökat och att psykoterapi i olika former har fått större utbredning på senare år. Vidare finns ett annat stort område som behöver utforskas.

Om vi tror på att barnuppfostran och barnbehandling påverkar hur människorna mår senare i livet så uppkommer ju frågan i vilken grad den successiva ökningen av barns demokratiska fri och rättigheter har inverkat. Vilken effekt har exempelvis lagen om aga haft. Vad betydde det att föräldrar fick följa med sina barn när de blev inlagda på sjukhus. Det finns ett otal samhällsförändringar som behöver undersökas, förändringar som ägde rum under de år när den population man vill undersöka var barn. Det finns följaktligen ringa eller inget stöd för påståendet att suicidfrekvensen skulle ha minskat p g a ökad medicinering. Flera undersökningar pekar mot att det saknas något sådant samband. Isacsson (1996) menar emellertid att det finns stöd för en sådan hypotes i en undersökning där han genom att jämföra statistiska data kommer fram till att den kalkylerade risken bland deprimerade patienter för att begå självmord var 141 per 100000 och år om de hade blivit behandlade med antidepressiva och 259 per 100000 om de inte hade blivit det. Skillnaden borde gott och väl kunna tillskrivas en placeboeffekt. De behandlade fick dessutom i större utsträckning möta läkare och vårdpersonal än de obehandlade. Isacsson konkluderar då också med att det skulle behövas kontrollerade kliniska prövningar där man kunde kontrollera placeboeffekten för att man med säkerhet ska kunna säga något om sambandet men att sådana undersökningar är omöjliga att genomföra av metodiska skäl. Läkemedelsföretagen kan emellertid glädjas åt att Isacsson på mycket tunt grundlag ändå räknar sig fram till att 100 personer per år blir räddade p g a antidepressiv medicinering och att en femdubbling i användningen av mediciner skulle leda till att 500 personer skulle kunna räddas!! Resonemanget baseras på att antidepressivas verkningsgrad skulle vara hundraprocentigt.

Isacsson spinner vidare på detta räknestycket i en senare undersökning (2000) där han tar fasta på att ökningen av antidepressiva på patienter med diagnosen depression från 1996 faktiskt har ökat i takt med att självmordsfrekvensen har minskat. Han anser därmed att hypotesen från 1996 ytterligare är stärkt. Argumenten mot detta fortsatta resonemang blir i princip desamma som tidigare.

I något mer populariserade framställningar har andra forskare i sin iver att argumentera för antidepressiva gjort Isacssons hypotes till en sanning. Det blir då till en lögn och när en lögn upprepas ofta nog……..

Otvivelaktigt bör det sättas in speciella åtgärder för att förebygga suicid och det finns i dessa sammanhang mycket som kan göras. Men ur psykologisk synvinkel är det tveksamt om antidepressiva överhuvudtaget ska vara med i sammanhanget.

Andra behandlingsformer

När man nu uppnår såpass goda resultat med sockerpiller, vilka inte har någon äkta kurativ effekt, blir det rimligt att tänka att det kanske kan finnas olika metoder att behandla depressioner på och att man speciellt bör undersöka metoder där det sunda förnuftet säger att effekten bör bli högre än med sockerpiller.

Det har t ex talats om motion i sammanhanget. Ett forskarlag i USA undersökte hur bra regelbunden motion kunde vara jämfört med antidepressiva. 152 patienter med diagnosen depression delades in i tre grupper. En grupp fick bara motionera, en fick antidepressiva och en fick både och. Efter några månader fann forskarna att betydligt färre deltagare i motionsgruppen led av depressioner, 30 procent jämfört med medicineringsgruppens 52 procent och kombinationsgruppens 55 procent. Återfallen i motionsgruppen var bara 8 procent jämfört med medicineringsgruppens 38 procent och kombinationsgruppens 31 procent. Siffrorna talar för sig själva och motion som behandling har dessutom det goda med sig att en rad andra positiva hälsoeffekter följer med på köpet.

Olika former för psykoterapi torde också vara vida överlägsna eftersom dessa bevisligen har goda resultat och att man också där får bonuseffekter i form av att många problem och konfliktområden bearbetas vilket har betydelse relationsmässigt och existentiellt.

Varför denna ökning?

Vad är då skälet till denna enorma ökning i bruket av antidepressiva medel? Det är svårt att utpeka någon skyldig. Läkemedelsföretagen kunde mycket väl förhålla sig mera etiskt till frågan men följer ändå bara spelreglerna och strävar efter att optimera sin försäljning.

Läkarna är utsatta för en enorm press, dels från fabrikanterna som marknadsför sina produkter intensivt men också från patienterna som kommer med en stark appell om att "få något" när de mår dåligt och som också påverkas av industriens oblyga löften om ett bättre liv.

Det handlar också om det välkända fenomenet kring komplementära identiteter. Man måste vara något för den andre. Existentiellt så är själva vårt vara definierat av vår relation till andra. Läraren kan inte vara lärare utan elev och kan bara känna sig som duktig lärare om eleven är duktig. Läkaren kan inte vara läkare utan patient och kan bara känna sig som en bra läkare om patienten blir frisk eller nöjd med behandlingen. När patienten kommer med en depression är det enklaste sättet att bli bekräftad i läkarrollen att skriva ut ett piller där det står "mot depression" på burken. Självklart har läkaren ansvar för sin förskrivning och behöver bli medveten om på vilket sätt han griper in i andra människors livsproblematik. Denna medvetenhet är idag mycket låg.

Under mina 30 år som klinisk psykolog och psykoterapeut kan jag nog räkna på en hands fingrar de gånger en läkare har frågat om min åsikt när det gäller att ge en antidepressiv medicinering till en gemensam patient

Patienten som konsument blir också ansvarig. Så länge han vill ha dessa medel kommer han att få dem. Här står patienten inför nutidsmänniskans hela problematik med att välja ur det enorma utbud som finns och där det svåraste av allt är att välja bort.

Krafterna som ligger bakom detta tryck på konsumenten är dels de vanliga marknadskrafterna men även tyngden av positivistiska och naturvetenskapliga krafter som idag präglar vår kultur. Vi humanister har med andra ord ett stort ansvar, vi måste bygga motkrafter genom att efter bästa förmåga föra ut humanistiska synpunkter på hur vi i vår kultur bättre kan handskas med våra livsproblem. Hittills har våra insatser varit alltför bleka, vi kan möjligtvis ursäkta oss med att vi har dåliga resurser, det står inga börsnoterade företag bakom oss i våra ansträngningar.

Slutsatsen utifrån psykologisk synvinkel

Antidepressiva läkemedel ska inte i större omfattning skrivas ut till personer som inte stämmer med det snäva indikationsområdet. Utifrån psykologisk synvinkel kan frågan resas om antidepressiva läkemedel överhuvudtaget bör godkännas om man väger in de psykologiska biverkningarna. Vilken dignitet dessa biverkningar ska få bestämmer den riktning vi önskar att vår kultur ska utveckla sig mot.

Det går inte att tala om att depressioner ska behandlas med antidepressiva. Man kan heller inte uttrycka att det är fel att så många är obehandlade. I detta jämställs behandlingen med andra medicinska behandlingar av t ex diabetes. Här handlar det om ganska klara och entydiga samband mellan bruk av relevanta läkemedel och resultat. Den låga verkningsgraden hos antidepressiva gör sådana jämförelser irrelevanta. Det går heller inte att säga att antidepressiva ska användas för att rädda liv.

Depressioner är antagligen underbehandlade men det är psykologiska metoder som ska stå för behandlingen och inte farmakologiska.

Referenser

Cole, K. Antidepressant drug trials turn away most of the depressed population. George Street Journal march 8, 2002

Isacsson, G., Bergman, U., Rich, C.L. Epidemilogical data suggest antideprssants reduce suicide risk among depressives. Journal of Affective Disorders 1996; 4, 1-8

Isacsson, G. Suicide prevention- a medical breakthrough? Acta Pychiatr Scand 2002; 102, 113-117.

Kirsh, I., Sapirstein, G. Listening to Prozac but Hearing Plazebo: A Meta-Analysis of Antidepressant Medication. Prevention and Treatment 1998 vol.1.

Mayberg. H. S. och medarb. The Functional Neuroanatomy of the Placebo Effect. The American Journal of Psychiatry 2002; 159, 728-737

Zimmerman, M., Jill, I.M., Posrenak, A., Are Subjects in Pharmachological Treatment Trials of Depression Representative of Patients in Routine Clinical Practice? Am J Psychiatry 2002; 159, 469-473.

Oddvar Anfinset leg psykolog/leg psykoterapeut

Göteborg

Oddvar Anfinset 

Införd i Riksföreningen Psykoterapicentrums tidning Psykoterapi nr 1 februari 2014, årgång 23.

Känslor kan inte mätas 

Psykologins historia är präglad av lyckade och mindre lyckade vägval. En del försök att hitta en gångbar väg och inriktning har förpassats till historien. Några har inte varit värda ett bättre öde medan andra blev lämnade därför att tiden inte var mogen eller för att de fick ge upp i konflikt med mera dominerande inriktningar.

När psykologin var ung redan under slutet av 1800-talet skapades två huvudleder som än idag präglar de motsättningar och konflikter som finns. Den humanistiska psykologin hävdade att psykologin inte skulle sträva efter att bli en positivistisk vetenskap eftersom själsliga fenomen aldrig skulle kunna mätas och behandlas som fysiska storlekar, den naturvetenskapliga psykologin, hävdade motsatsen. Känslor kan till exempel mätas om man använder sig av numeriska skattningsskalor. Bedöm din smärtupplevelse på en skala från ett till tio och vi har en siffra att räkna med. Psykofysiken blev den inriktning som valde denna väg med början i Fechners (Gustav Fechner  (1801-1887) lag från 1860 och fortsatte med Wilhelm Wundt (1832-1920). Wundt räknas som den egentlige grundaren av den experimentella psykologin, där man kan räkna början på denna tradition från då han öppnade sitt psykologiska laboratorium i Leipzig 1879.

William James hade emellertid 1876 öppnat sitt psykologiska laboratorium på andra sidan Atlanten. Den psykologi han utvecklade tog efter hand en något annan väg. I sitt stora verk i två band, Principles of Psychology från 1890, gjorde han tydligt att han inte ansåg att psykologin kunde bli en sådan naturvetenskaplig och positivistisk vetenskap som Wundt eftersträvade. Han lade i stället grunden till en humanistisk psykologi, som kom att leva vidare i ett annat spår än den experimentella och senare behavioristiska psykologin.

Samtidigt utvecklade den franske filosofen Henri Bergson en filosofi som förhöll sig till en rad vetenskapsteoretiska frågeställningar och som ifrågasatte den experimentella psykologins värde. Ganska oberoende av varandra kom William James och Henri Bergson fram till samma slutsatser och när de väl blivit bekanta med varandra såg de varandra som vapenbröder i kampen för värdet av en mera metafysisk och andlig syn på psykologin. William James skrev i ett brev till Henri Bergson: ”Fram för frihetens filosofi, ni som general jag som soldat.”  Det blev hos Henri Bergson som man kunde hitta den vetenskapsteoretiska grunden för att forma en humanistisk psykologi, som kunde bilda motvikt till den experimentella psykologi som i tidens anda ständigt växte sig starkare.

Behaviorismen

John B. Watson skrev 1914 sin berömda bok “Behavior: An introduction to Comparative Psychology”. Då var Henri Bergson och William James på höjden av sin berömmelse. Bergson hade gett upphov till en stor kulturell och filosofisk rörelse som benämndes ”Bergsonianismen” och Watson såg det som sin uppgift att leda psykologin bort från detta spår eftersom det aldrig skulle kunna ge psykologin status som positivistisk vetenskap. Istället tog han utgångspunkt i ryssen Pavlos experiment som ledde till en stimulus- respons teori. Vi behöver inte bry oss om upplevelser och människans inre liv. ansåg Watson, vi kan nöja oss med att studera stimulering, som vi kan mäta och responsen på denna, som vi också kan mäta. Fram tills denna tidspunkt hade den akademiska klyftan varit av det intellektuella och fredliga slaget med en relativt hövlig retorik. Men nu utbröt ett riktigt krig där det så småningom bara kunde handla om att segra eller förlora. Behaviorismen blev snart ett begrepp på samma sätt som bergsonianismen och polariseringen mellan dem tvingade forskare och teoretiker att ta ställning. Den kände filosofen Bertrand Russel blev en kraftfull förespråkare för behaviorismen och innan första världskriget såg han att bergsonianismen växte sig allt starkare i popularitet och kände sig tvingad att angripa den. Han betecknade denna inriktning som irrationell och ansåg att det var människans irrationella sida som bland annat var orsaken till krig. Bergsoniansimen måste därför bekämpas om mänskligheten skulle kunna utveckla sig i rationell riktning och därmed ta avstånd från krig. Bergson framhäver vikten av intuition i motsats till det kyliga intellektet, som i allt större grad kommer att prägla den moderna människan och ställa henne i ett utanförskap till tillvaron. Dessa åsikter blev som ett rött skynke framför Russels ögon. ”Det kommer att bli ett krig på kniven mellan intuitionen och intelligensen”, yttrade han.

De intellektualiserande tvångskaraktärerna

Det har alltid varit problematiskt att koppla människors åsikter till deras personlighet och karaktär. Psykoanalysen har ibland tagit sådana oschyssta grepp på sina motståndare och till exempel hävdat att en persons ifrågasättande av en psykoanalytisk teori beror på hans fixeringar eller olösta komplex. Nu vill jag ändå försöka mig på en liknande koppling och gör det därför att jag ingående har beskrivit problematiken jag syftar på i en bok. (Anfinset 2012).

Bertrand Russel och Bergsons motståndare var generellt provocerade av att Bergson framhävde vikten av intuition på bekostnad av intelligensen. För Russel var detta att gå emot allt han strävade för. Det skulle vara den rationella intelligensen som skulle forma och utveckla kulturen och samhället så att till exempel krig skulle bli omodernt. Barnen skulle fostras utifrån den naturvetenskapliga behaviorismens principer så att de kunde bli rationella varelser som kunde leda världen i rätt riktning. Russels dotter Katherine Tait kunde vittna om att fadern levde som han lärde. Hennes beskrivning av honom visar också att hela hans personlighet bar prägel av detta. (Tait 1976) Han var vad vi kan kalla en intellektualiserande tvångskaraktär. En person som ser det som sin främsta dygd att vara rationell och låta sitt intellekt styra i alla lägen. I den akademiska världen vimlar det av sådana personligheter och inte minst inom filosofin återfinns många som sätter all sin kraft på att förstå livet och människan med sina skarpa men kyliga intellekt. Vår kultur uppmuntrar och belönar danandet av sådana karaktärer, deras lydighet, ordentlighet och pliktuppfyllande belönas från första början, inte minst genom skolans pedagogik.

Alla dessa tvångskaraktärer blev så provocerade av Bergsons filosofi, som ifrågasatte deras främsta dygd, att de sällade sig till Russel och lät honom leda korståget mot Bergsons ”irrlära”. Många hade inte brytt sig med att sätta sig in i hans filosofi men godtog de myter och fördomar som efter hand uppstod mot den. Industrialiseringen och den naturvetenskapliga tidsandan arbetade också för dem. Även om Bergson på 20-talet var en aktad person och bland annat fick 1927 års nobelpris i litteratur hade bergsonianismen i vetenskapliga kretsar blivit synonymt med ovetenskaplighet och mysticism. Fransk filosofi hade före och efter första världskriget varit präglad av Bergsons filosofi men när den så kallade ”vändningen” kom i början på 30-talet, då man anammade den tyska filosofin, lämnade man också Bergson. Sedan dess har hans filosofi fört en tynande tillvaro och om man idag nämner hans namn är det inte många som känner till honom.

Tid och intuition

Bergsons ställningstagande för intuitionen grundar sig på hans analyser av tidsproblemet. Om man inte sätter sig in i och förstår detta kan man heller inte förstå hans filosofi.

I sitt arbete med sin doktorsavhandling (Bergson 1889) kom han fram till att det fanns brister i vår förståelse av tiden och att dessa brister måste få betydelse för alla vetenskaper. Han bestämde sig för att undersöka konsekvenserna för psykologin, biologin och även fysiken och relativitetsteorin. I sitt sista verk undersökte han den religiösa upplevelsen utifrån detta perspektiv.

Bergson var spådd en lysande framtid som matematiker men blev efter hand mera upptagen av bristerna i den matematiska och fysiska förståelsen av världen.

Vi är i dag alla styrda av den astronomiska tiden som våra klockor visar och fulla av beundran för fysikens förmåga att mäta tid ner till minsta nanosekund. I denna beundran, som inte var mindre på Bergsons tid, med inträdet av de schweiziska urverkens precision är det sällan vi reflekterar över vad det är vi egentligen mäter. Bergson tog utgångspunkt i det självklara, att vi knappast mäter tiden i sig. För hur kan vi mäta något som hela tiden försvinner? Istället ansåg han att vi har skapat en modell av tiden som vi har placerat i rummet. Denna modell är klockan som är konstruerad utifrån jordens och solens rörelser. Då hamnar vi i en cirkeldefinition som inte är tillfredsställande. Tid är vad våra klockor mäter. Nobelpristagaren R. P. Feynman, som fick nobelpriset i fysik 1965, sade en gång ”Jag arbetar med tiden varje dag, men fråga mig inte om vad tid är. Det är en för svår fråga för mig som fysiker.” Augustinos uttryckte det så här: ”Vad är då tiden? Om ingen frågar mig vet jag det. Men om jag vill förklara för någon som frågar mig vet jag det inte.”

Frågorna kring den astronomiska tiden i den materiella världen lämnar vi ändå enklast till fysiken. Men vi står kvar med ett konstaterande att vår upplevelse av tid är annorlunda. Ibland går den snabbt och ibland går den sakta, den är i vår upplevelse inte alls en sådan uniform rörelse som klockan visar. Klockan tickar på och delar in tiden med en nästan absolut precision. Bergson konstaterade att den tid som finns i vårt medvetande och i vår inre värld inte alls är delbar, den är homogen. Att man i matematik och fysik gör den heterogen är av praktiska skäl för att man skall kunna förhålla sig till den som delbar i numeriska enheter och då kunna räkna med den. Bergson kallar detta ett konstgrepp där man skapar ett bastardbegrepp med tid och rum sammanblandat. Den upplevda tiden kan vi inte förhålla oss till med vårt diskursiva intellekt som alltid behöver objekt och analyserbara enheter. Därför blir också denna vår upplevda tid otillgänglig för naturvetenskapen. Bergson hävdade att det bara är med vår intuition och vår förmåga att vara i flödet som vi kan förhålla oss till denna homogena tid. Det är bara ett medvetande som vårt, som med sitt minne kan bevara det förgångna i det nuvarande, som kan förhålla sig till ”tiden i sig”. Om man skall förhålla sig till tiden i sig måste man gå utanför fysikens ramar och skapa en metafysik. Det gjorde Bergson och det kunde inte Bertrand Russel och alla andra moståndare tåla. Den lilla boken ”Introduktion till metafysiken” (1903) är ett vetenskapsteoretiskt mästerverk som borde ingå i alla psykologutbildningar.

Nuflödet (La durée)

Utgångspunkten för Bergson är att skilja mellan de två tidsformerna nuflödet (La durée) eller varat och den astronomiska tiden d v s skillnaden mellan den tid som intuitionen kan erfara och den tid som intelligensen kan förstå sig på. På ytan av personligheten hittar man alla de intryck som kommer från den yttre världen och som ligger som en stelnad skorpa på ytan utan att vara mitt jag i djupare mening. Men om man går djupare in i sig själv hittar man något annat, något enhetligt och bestående och som upplevs som det egentliga jaget. Det är en oavbruten följd av tillstånd som vart och ett förebådar det följande samtidigt som det rymmer det föregående. I själva verket är det först när jag redan passerat dem och vänder mig om för att undersöka spåren av dem som de utgör en mångfald av skilda tillstånd. Men medan jag upplevde dem var de så fast sammanfogade och så intensivt besjälade av ett gemensamt liv att jag inte skulle ha kunnat säga var ett tillstånd började och ett annat slutade. I själva verket har inget av dem något slut eller någon början, utan de går alla in i varandra. (Bergson 1903)

När man försöker tänka mer bestämt på den egna intuitionen, såsom man upplever den, hamnar man lätt i en känsla av att den är undflyende. Det diskursiva intellektet kan inte riktigt fånga den med sin analytiska förmåga. Bergson menar att det utgör en speciell svårighet när man skall förhålla sig till intuitionen som är den förmåga som uppfattar nuflödet. Han beskriver det som en stor ansträngning. Hans Larsson (1925) tar utgångspunkt i Bergsons bild av rörelsen. När jag för min hand genom rummet från A till B upplever jag denna rörelse inifrån som en odelbar helhet. Utifrån kan rörelsen delas upp i sina enskilda moment i det oändliga. Den inre upplevelsen är intuitiv och omedelbar. Den yttre analysen visar på intelligensens sätt att arbeta. Larsson (1925) uttrycker det vackert på följande sätt:

Som det innersta i oss själva, och hela tillvaron, har han funnit något som inte tagit tidens (den kvantitativa) eller rummets form, det radikala vardandet, nuflödet, uppfattad av intuitionen. Men så fort vi försöker gripa den med vår intelligens, så förvandlas den. Då blir den till en serie av i och för sig vilande, döda kinematografibilder, utbredda i tidens kvantitativa schema.

Nuflödet är till sin karaktär sådant att man bara kan förhålla sig till det genom att vara i det. Så snart man ställer sig utanför och försöker analysera har det diskursiva intellektet gjort en modell av det och placerat det i rummet. Visst är människan en enhet som så många påpekar, kropp och själ är olösligt knutna till varandra, intuition och intelligens likaså. Det är en enhet där det ena inte kan existera utan det andra. Ändå är människan tudelad såsom rum och tid är det. Det finns en skillnad mellan intuition och intelligens, människan har förmåga att förhålla sig utvändigt till ting i rummet och samtidigt vara innanför i det kvalitativt utsträckta nuflödet.

 Intuitionen ger genom förmågan att förhålla sig till livet i sig på ett absolut sätt dess färg och mening och gör det möjligt att uppleva det odefinierbara som skönhet, musik och poesi. I sitt omedelbara sätt att förhålla sig till världen på är intuitionen alltid kreativ och alltid inställd på en lösning. Den vet utan att kunna förklara varför den vet. Det är intelligensens uppgift att sätta ord på, sätta i system och kommunicera med andra. Bergson går emellertid långt vidare när han diskuterar intuitionen. Det viktigaste är att han sätter den i relation till den dimension som vi kallar vår inre tid eller nuflödet. Vidare att han tydliggör att intuitionen och nuflödet inte kan undersökas med vanliga positivistiska metoder. Vi måste erkänna att det ligger utanför fysiken och tillhör metafysiken. Här finns också en springande punkt. Detta att vetenskapen har så svårt för att erkänna att det finns något utanför tingen och materien som främst har med det att vara människa att göra och där förhållandena i människans inre värld inte lyder under de naturvetenskapliga lagarna. Den positivistiska vetenskapen envisas med att göra om dessa förhållanden till vad man kallar operationella variabler för att kunna undersöka dem med vanliga vetenskapliga metoder. Därmed skapar man ”bastardbegrepp” där man blandar samman nuflöde och rum. I stort sett beter man sig då som den fulle mannen som hade förlorat sin nyckel på vägen hem genom parken och förtvivlat började leta. En bekant kom förbi och undrade vad han hade för sig och han berättade då att han hade tappat nyckeln. Den andra mannen såg lite fundersam ut när han såg att letandet koncentrerades till en snäv cirkel under en gatlykta och frågade:

– Varför är du så säker på att du har tappat den just här?

– Det är jag inte, sa den fulle mannen. Men det är bäst ljus här. 

Nyckeln till att förstå andra människor på ett djupare plan och därmed till att förstå deras symptom, problem och orsakerna till deras val och handlingar går med andra ord inte att hitta i skenet från naturvetenskapens söklampa. Nyckeln ligger inne i skuggorna utanför lampans sken.

"Vändningen" i fransk filosofi

Bergson gav oss verktyg att förhålla oss till vår inre värld och den tidsdimension vi lever i, vilken vi benämnt som nuflödet. Att nå något absolut i vår förståelse av oss själva. Det var en väg som psykologin kunde gått vidare på och utvecklat metoder till att verkligen utforska den inre världen och det unika med att vara människa. På 30-talet lämnade man emellertid denna möjlighet och lät alla Bergsons motståndare få tolkningsföreträde. Den så kallade ”vändningen” i fransk filosofi var mycket betydelsefull. Franska intellektuella som Sartre, Lacan och Focault lämnade bergsonianismen och vände sig till den tyska filosofin och existentialismen. Bergson byttes ut mot Heidegger, Hegel och Husserl. Man lämnade Bergsons tidsanalyser och en strävan att nå det absoluta och utvecklade i stället analysen av alla fenomen med språket som verktyg. Det blev de intellektualiserande tvångskaraktärerna med sina överdrivet dimensionerade vänstra hjärnhalvor som kom att styra psykologin in i det döda rummet och nöja sig med en relativ förståelse. Såväl Lacan som Focault uttryckte det tydligt, de ansåg att Bergsons misstag var att bygga sin teori på en annan förståelse av tiden än den vetenskapligt gångbara.

Litteratur

Anfinset, O. Henri Bergson- Tiden och intuitionens filosof. Recito Förlag, Borås 2012

Bergson, H. (1903):  Introduktion till metafysiken. Bokförlaget Pontes, Lysekil 1992

Larsson, Hans. Intuitionsproblemet: särskilt med hänsyn till Henri Bersons teori. Bonnier. Stockholm 1925.

Tait, Katherine. My Father Bertrand Russel. Victor Gollancz LTD, London 1976

Oddvar Anfinset

Leg Psykolog

Leg psykoterapeut

Infört i Psykologtidningen nr 18 1995

Psykoanalytikerna förstod tidigt att det var nödvändigt att skaffa sig ett karaktärsbegrepp. Först Sigmund Freud och sedan Karl Abraham gjorde försök att utveckla ett sådant. Speciellt Abraham försökte att knyta det till den psykosexuella utvecklingen med en oral, en anal och en genital karaktär. Men det kom att bli Wilhelm Reich som gjorde begreppet anvandbart, satte det i ett teoretiskt sammanhang och kunde knyta terapitekniska problem och lösningar till det. Han ansåg att våra forsvars- och motstandsstrategier är inbyggda i vår karaktär och att det inte ar någon idé att bearbeta det djupare innehållet innan man har gjort något åt dessa karaktarologiska hinder.  De mest typiska exemplen kunde vara intellektualiserande tvångskaraktärer som i terapin utvecklade en intellektuell förståelse for sin problematik utan att denna förståelse på något satt förändrade deras symtom eller gjorde deras tillvaro bättre.

Bortstött av Freud 

Psykoanalytikerna insåg att man inte kunde vara utan denna forsvars- och motstandsbearbetning, men det var svårt att officiellt ta till sig Wilhelm Reichs idéer eftersom Reich blev allt mindre accepterad i psykoanalytiskt sammanhang. Han var bortstött av Freud själv for sina tankar om sexualitet, sublimering och sitt motstand mot dödsdriftsteorin och blev till sist också utstött från den psykoanalytiska föreningen. Man läste ändå Reichs bok "Karaktärsanalys", men närmast i hemlighet. Det blev Otto Fenichel (1941) som kom att integrera Reichs idéer om karaktaren och bearbetningen av motstand och försvar i psykoanalysen. Man har efter detta funnit det mera bekvämt att hänvisa till Fenichel än till Reich i sådana frågor. så kunde till exempel Björn Killingmo (1971) konstatera att karaktärsanalysen inte var en egen analysform, utan ingår i psykoanalysen.

Olika psykoanalytiker anvander sig i dag i större eller mindre utsträckning av reichiansk teori och teknik. En som går ganska långt i den riktningen är Otto Kernberg, som 1980 sade: "... de viktigaste bidragen till egopsvkologisk teknik härrör från Wilhelm Reichs "Karaktärsanalys" och i en senare bok (1984) har han ett eget kapitel där titeln just är "Karaktärsanalys". Men Kernberg lägger vikt vid att han stödjer sig på Fenichels revidering av Reichs idéer. Denna revidering tog emellertid bort väsentliga delar ur hans tänkande. Reichs karaktärsanalys var nämligen baserad på en något annorlunda människosyn. Bland annat ansåg han att fri utlevelse av känslor var viktigt och att sublimering inte var nödvändig for vår kulturs överlevnad. Människan är i stället lyckligast och mest produktiv och har mest energi när hon slipper att sublimera.

Positiv människosyn

Wilhelm Reich beskriver den vanliga människan som reserverad, hövlig och ansvarsmedveten. Problemet ar bara att detta vanligtvis inte är förankrat i den djupa biologiska kärnan i människans natur. Mellan dessa två lager finns ett tredje lager sammansatt av bland annat ondska och avundsjuka. Det är detta lager som representerar det freudianska omedvetna och bortträngda, men i motsättning till Freud ser inte Reich detta lager som ursprungligt och nödvändigt utan som en följd av fel uppfostran och ett for hårt undertryckande av primära biologiska drifter. I det understa lagret hittar man den egentliga mänskliga naturen, och om denna får komma tillrackligt till uttryck kan människan karaktäriseras som "... ett arbetsamt, kärleksfullt och om nödvändigt rationellt aggressivt hatande djur" (Reich 1933 b).

Reich hade alltså en mycket mera positiv människosyn än Freud vilket är underligt när man tänker på att han själv var veteran från första världskriget och som följd av kriget hade förlorat en stor gård och praktiskt taget all sin egendom. Modern tog livet av sig när fadern kom på henne med att vara otrogen, fadern dog tre år senare när Reich var 17 år gammal.

Kraften att trots allt kunna behålla en positiv syn hämtade Reich säkert från manga kallor, en sådan kalla var helt tydligt den franske filosofen Henri Bergson. Pa samma sätt som man kan påvisa att manga av Freuds idéer härrörde från Nietzsche, kan man påvisa att Reichs kom från Bergson. Han erkände också detta och skriver i "Karaktärsanalys" att många tog honom for att vara en galen bergsonian. Man kallade också bergsonianerna for vitalister med syftning på Bergsons begrepp "l'élan vital", livskraften. Vad var det da som var sa galet med att vara vitalist? Jo, på den tiden var det i det närmaste ett skallsord som betecknade ovetenskaplighet.  För då som nu räknades bara positivistisk forskning som vetenskaplig, allt annat blev karakteriserat som metafysik. I "vetenskapliga" kretsar byggdes fördomar upp mot Bergsons tankande, och som alltid medförde detta en motvilja mot att ta reda på sanningen. Här hittar vi också en av orsakerna till att 1910- och 20-talens mest populära filosof kom i vanära och i detnärmaste glömdes bort.

Olika tidsbegrepp

Henri Bergson stod omkring sekelskiftet i spetsen for en humanistisk rörelse mot positivismen och naturvetenskaperna. Han ansåg att fysik och matematik var bra till mycket, men att det också gäller att se begränsningarna. När det galler den döda materien i universum ar deras metoder oslagbara, men när det gäller livsprocesserna har de sina klara begränsningar, och speciellt när det gäller förhållanden kring människans inre liv räcker de inte till. Orsaken till detta, menade Bergson, är att till exempel fysiken bara kan förhålla sig till det rumsliga, det vill saga allt som går att placera i rummet och som därför går att mäta och väga på olika satt. Men var inre värld ar inte placerbar i rummet, den har sin utsträckning i tiden, en del i tiden som har varit, en del i nuet och en del i form av förväntningar och fantasier om framtiden. Denna tid ar inte den astronomiska tiden – som fysiken kan förhålla sig till då den är omätbar - eftersom den hela tiden forsvinner bakom oss.

Den astronomiska tiden, som vi kan mäta med större och större noggrannhet, ar bara en modell av tiden placerat i rummet i form av en cirkel med 12 intervaller avsatta runt om. Typiskt för den verkliga tiden, La Durée eller "nuflödet", som den heter i svensk översättning, är att bara ett medvetande som människans kan förhålla sig till den genom sitt minne och sin förmåga att bevara det förflutna i det nuvarande. Man kan inte ställa sig utanför den och analysera den, man kan bara vara i den. Nuflödet är vad Bergson kallar själva livets oavbrutna melodi. De vetenskapsteoretiska konsekvenserna for psykologin av att göra en sådan skillnad mellan tid (nuflöde) och rum är antagligen mycket stora samt lite uppmärksammande och utforskade.

 Ytjag och djupjag

Henri Bergson säger vidare att vi människor består av två delar, ett djupjag och ett ytjag. Ytjaget är präglat av intelligens och analys och bland annat förmågan att förstå den astronomiska tiden och den fysiska materiella världen. Djupjaget ar präglat av att där finns de djupa kraftkallorna inom oss, och det är med djupjaget vi kan förhålla oss till nuflödet och vara i fenomenen och förstå dem på ett omedelbart och intuitivt sätt. I stället för att använda det mekaniska instinktbegreppet talar Bergson om intuition som en enhetlig förmåga till omedelbar och given förståelse av världen. I den grad ytjaget skall förhålla sig till fenomenen i var inre värld måste det göra modeller, begrepp och språk, men kan på det sättet aldrig uppnå annat än vad Bergson kallar en relativ kunskap, det vill säga åskadarens kunskap som aldrig kan bli densamma som deltagarens.

Det finns en stark tendens i var kultur till att bygga ut ytjaget på bekostnad av djupjaget. For att bli accepterade i samhället måste vi till en viss grad försöka likna de andra, men det är när vi går för långt i detta som vi förlorar kontakten med de djupa kraftkallorna inom oss. Existentialisterna ville säga att vi förlorar förmågan att stå i ett äkta förhållande till oss själva och andra och därvid förlora själva var existens. Vi reduceras till åskådare, till och med till våra egna liv.

Innestängda krafter

Det är exakt dessa idéer som också Wilhelm Reich försöker att uttrycka. Inte på något sätt att det är de djupare krafterna inom oss som är farliga, men problemen uppstår när vi bygger upp en karaktär som hindrar det fria flödet av dessa krafter. Bergson nämner preussaren som på hans tid var en människa som marscherade mekaniskt och hade liten empatisk och intuitiv förståelse. Reich beskriver ingående fascisten på samma satt: karaktärspansaret, men också muskelpansaret, blir konkreta uttryck for denna överdrivna utbyggnad av ytjaget på bekostnad av djupjaget.

När man upptäcker de nära sammanbanden mellan Reich och Bergson, framstår det klart, att man bara kan förstå Reichs speciella människosyn genom att studera Bergson. Då förstår man vilken kreativ och skapande förmåga människan har djupt inom sig, men man förstår också vad som händer när dessa krafter stängs inne. Inte minst förlorar vi upplevelsen av frihet, en upplevelse som helt ar beroende av kontakt med och tillgång till de djupare lagren inom oss. Den amerikanske psykologen William James, som först introducerade innehållet i Bergsons filosofi i Amerika hade väl förstått detta när han i ett brev till Bergson skrev: "Framåt for frihetens filosofi, Ni som general, jag som soldat." För Reich kom det i första hand att handla om primära biologiska drifter då han alltid strävade efter att knyta tänkningen till psykoanalysens libidoteori. Det hade varit bättre om han hade tagit steget fullt ut och också accepterat Bergsons mera nyanserade humanistiska beskrivning av djupjaget som den del av oss som kan förhålla oss till själva varat och var existens.

”Att bli mera sig själv"

Om vi tar detta steg tillbaka till Bergson blir det naturligt att forma en karaktärsanalys som är existentiell. Målet blir att bearbeta de förhållanden i vårt ytjag, eller karaktärspansar, som hindrar oss från att stå i ett äkta förhållande till oss själva och andra och att hjälpa till med att nå fram till det som Nietzsche en gång uttryckte som det viktigaste målet i en människas utveckling, nämligen det att bli mera sig själv. Jag har i en bok (1991) försökt att beskriva en sådan existentiell karaktärsanalys. Min målsättning var att komma bort från ett mekaniskt positivistiskt synsätt på människan där en intellektualiserad analys och objektifiering ökar alienationen och i stället visa på hur man kan hitta en balans mellan en intellektuell analys och en intuitiv fenomenologisk omedelbarhet.

En sådan analys får också anknytning till den karaktärsanalys som idag finns i Norge. Eftersom Reich uppehöll sig där under åren 1933 till 1 939 fick han en rad elever i Norge, och det växte fram en tradition baserad på den ursprungliga reichianska karaktärsanalysen. Denna tradition har också tagit till sig vardefulla bidrag från den dansk-svenske analytikern Tage Philipsson som också var elev till Reich. En annan tradition utvecklades från Reichs senare teorier till en mera kroppslig orientering. I Norge utvecklades vegetoterapin och i USA Alexander Lowens bioenergetik. Tage Philipson, som på många sätt är en Nordens Fairbairn, hävdade samtidigt med honom (1951) vikten av att förstå de negativa identifikationsprocesserna. Hos Philipson hittar vi klart uttalat på vilket satt karaktärspansaret byggs ut. Han beskriver hur det i första hand är genom identifikation med fortryckaren, det vill säga med de sidor hos föräldern som undertrycker det sunda barnets särart genom att aktivt avvisa eller inte bekräfta det. Det är i sina försök att avvärja avvisningen som barnet försöker göra sig lik dessa drag hos föräldern, dels i förhoppningen om att därvid bli godkänd och dels for att slippa se.

De depersonaliseringssymtom som man i extrem form hittar hos schizofrena ar en följd av att dessa, i sina försök att avvärja avisningen, har byggt upp en karaktär som i så liten grad som möjligt är uttryck för hans/hennes egen särart att han/ hon inte längre kan kanna igen sig.

Negativ överföring

Reich och PhiIipson använde beteckningen konsekvent karaktärsanalys för att framhäva vikten av att ytliga karaktärsdrag bearbetas först för att efter hand som processen går framåt kunna nå ned till det mellanlager, som Reich beskrev, och som består av instängda perverterade känslor, ilska samt besvikelse. Dessa manifesterar sig i terapin i form av negativa överföringar. For Reich var det en huvudkritik mot traditionell psykoanalys att man alltför ofta gick förbi motstand och försvar och i stället för tidigt fokuserade på djupare innehall.

Till sist vill jag peka på hur lyckligt lottade vi är när det gäller Bergsons skrifter. Han fick Nobelpriset i litteratur 1927 för sina vackra texter och nästan allt han skrev blev därför översatt till svenska. Algot Ruhes översättningar ar en njutning att läsa och de oinvigda kommer här att hitta en skatt att ösa ur i manga år framåt. Mycket tyder på att Bergson på samma sätt som Nietzsche genomgår en renässans, vilket speciellt framhålls av Asbjörn Aarnes (1989).

Oddvar Anfinset, Leg psykolog/leg psykoterapeut.

Göteborg

Referenser

Aarnes, A (1989): Henry Bergson i tid og varighet. I H. Bergson. Den filosofiske intuisjonen. Oslo. Gyllendal Norsk Forlag

Anfinset, Oddvar (1991): Karakteranalyse - i eksistensieit og fenomenologisk perspektiv. Universitetsforlaget, Oslo 1991.

FenicheI, O (1941): Problems of Psychoanalytic Technique. New York. The Psychoanal. Quart. Inc

Kernberg, O (1980): lnre värld och yttre verklighet. Stockholm. Natur och Kultur, 1986.

Kernberg, O (1984): Svåra personlighetsstörningar. Stockholm. Natur och Kultur, 1988.

KiIlingmo, B (1971 ): Den psykoanalytiske behandlingsmetode. Oslo. Universitetsforlaget

Philipson, T (1951): Identificeringsprosessernes betydning og mekanisme. Impuls 1-2. 5 årg.

Reich, W (1933): Character-analysis. New York. The Noonday Press, 1949.

[Reich, W (1933b): Fascismens massepsykologi. København. Rhodos, 1974.