Livets flöde

Vad är tid? Om ingen frågar, vet jag det. Men om jag skall förklara för en som frågar, vet jag det inte. (Augustin) 

Det tidsbegrepp vi vanligtvis använder är det astronomiska tidsbegreppet som våra klockor mäter. Och vi har faktisk ingen riktig annan definition av tid än denna cirkeldefinition: Tid är vad våra klockor mäter. När Nobelprisvinnaren i fysik Richard P. Feynman som fick priset för sitt arbete med atomuren fick frågan ”Vad är tid” så sade han: vi fysiker arbetar med den varje dag, men fråga inte mig om vad tid egentligen är, det ligger utanför mitt område. Han kunde också sagt att jag vet att det finns en annan tid men den ligger utanför mitt område och tillhör metafysiken.

Varat är just ett sådant metafysiskt tidsbegrepp. Den franska filosofen Henri Bergson (1859-1941) som jag skriver om i mina böcker använde begreppet Durée som sitt tidsbegrepp. Begreppet är inte så lätt att översätta. Det betecknar det som varar och när den svenska översättaren Algot Ruhe skulle finna ett passande svenskt ord uppfann han ett eget ord; Nuflödet. Jag tycker bättre om detta, det ger en mera konkret association till livet, till livet som en älv som flyter och som man kan vara i eller ställa sig vid sidan om.

Bergson menar att det tidsbegrepp som fysiken opererar med egentligen inte betecknar tiden i sig, men är tid och rum hopblandad. Han hävdar att fysiken har skapat ett bastardbegrepp

Den vanliga klocktiden känner vi ju till som en cirkel där det är avsatt 12 punkter med jämna intervallar och när visaren har gått runt cirkeln två gånger har vi ett dygn. Detta är en praktisk geometrisk och mekanisk konstruktion där cirkeln är placerad i rummet som en miniatyr av den cirkeln en punkt på jorden beskriver under loppet av ett dygn.  Denne modell av tiden kan bara vara en modell i rummet. Tiden i sig kan man ju inte mäta för hur skal man kunna mäta något som hela tiden försvinner. Ögonblicket nu är borta för alltid så snart vi har uttalat det.

Bergson mejslar ut sin definition av varat som något annat än rum och astronomisk tid ifrån många infallsvinklar. Kanske skillnaden blir klarast när han hävdar att vi måste skilja mellan varighet och samtidighet. Här tar han utgångspunkt i att psykofysiken var och forfarande är upptagen av att komma fram till metoder för att mäta olika sinnestillstånd och för Bergson är det viktigt att visa att en sådan mätning i princip inte är möjlig. I varje fall inte möjlig på något annat sätt än att förlägga sinnestilstånden i rummet och mäta dem på samma sätt som fysikerna mäter tid. Medvetandetillstånden i sig själv har man ju därmed inte mätt. Jag kan inte hävda med något krav på exakthet att jag är dubbelt så glad i dag som i går eller att jag har fyra gånger så ont i mitt ben i dag jämfört med vad jag hade för ett år sedan. Skulle jag kunde göra det måtte jag skilja ut mitt nuvarande sinnestillstånd och lägga det vid sidan av mitt tidigare som jag önskar att jämföra det med. Dvs. placera båda dessa två sinnestilstånd i rummet som ting och mätbara storlekar. Detta är emellertid inte möjligt därför att sinnestilstånd i motsättning till ting aldrig kan vara samtidiga. I rummet existerar samtidighet i betydningen att vi kan lägga objekt vid sidan av varandra och observera dem samtidigt. I medvetandet finns emellertid inte en sådan samtidighet. Där avlöser det ena medvetandetillstånd det andra i en ständig ström som bara delvis glider över i varandra och som aldrig kan upprepas på samma sätt. Det jag upplevde i går kan jag minnas, jag kan också sätta mig in i samma situation för att försöka uppleva det igen, men det vill alltid finnas en skillnad, en förändring som kommer av att jag har hunnit att uppleva andra saker i mellantiden.

Bergson framhåller genom hela sitt författarskap att det bara är ett medvetande som vårt som har förmågan att uppfatta varat. Ut ifrån sin förståelse av tiden försöker han också förstå medvetandet. Självfallet kunde man lika gärna säga det omvänt. Det är ut ifrån sin förståelse av hur medvetandet fungerar att han också förstår varat.

Medvetandets främsta kännetecken är att det står i ett förhållande till varat. Så sett är medvetandet lika med minne för man kan inte tänka sig ett medvetande som inte genom minnet klarar att bevara något av det förgångna i det nuvarande. Ett medvetande utan minne ville vara ett ögonblicksmedvetande och egentligen inget medvetande över huvud taget.

Betydningen av att skilja mellan varighet och rum blir kanske ännu tydligare i Bergsons diskussion om skiljelinjen mellan kvantitet och kvalitet. Denna diskussion för han först i sin doktorsavhandling och senare är den en viktig tråd i alla hans arbeten. Diskussionen innebär en stark kritik av den filosofiska traditionen som hade valt att se bort ifrån den egentliga kvalitativa skillnaden, att den konsekvent hade förvandlat kvalitet till kvantitet.

Vi är så vana med säger Bergson i avhandlingen, att prata om känslor och upplevelser som fysiska storlekar. Vi säger att det är mera eller mindre varmt att vi är mera eller mindre ledsna osv. Heller inte i psykofysiken ser man något betänkligt i att beskriva en förnimmelse som mera eller mindre intensiv än en annan och göra graderingsskalor för att kunna mäta den. Så var det på hans tid och så är det i dag. När det gäller fysik och matematik är ju detta ett ganska självklart sätt att förhålla sig på. När man hävdar att en siffra är större än en annan siffra eller att en kropp är större än en annan vet man nämligen mycket bra vad man menar. För i båda fallen talar man om olika stora rum och det rum som innehåller det andra definierar man som större. Men tillfogar han; Hur kan en mera intensiv förnimmelse kunna innehålla en förnimmelse av en svagare intensitet?

Det blir fel att behandla psykologiska själsliga tillstånd som ting därför att de är sammansatta och helhetliga och kan inte delas upp utan att förlora sin karaktär. Ju mera man stiger ner i medvetandets djup, ju mindre rätt har man att behandla de psykologiska fenomenen som ting som man kan ställa vid sidan av varandra.

Bergson diskuterar det han kallar de djupare känslorna och hans resonemang knyter dessa djupare känslor till varat och visar att de inte kan placeras i rummet och därför heller inte kan mätas och strängt taget heller inte kan göras till föremål för det diskursiva intellektets analys. Intensiteten hos dem har sin utbredning i varat dvs. en del av dem befinner sig i det förflutna, en del i nutiden och en del i framtiden i form av förväntningar. Det är bara ett medvetande som vårt som kan bevara det förgångna i det nuvarande och vara i stånd till att skapa den helhetliga syntes som i sin tur gör att det inte kan styckas upp och placeras i rummet.