Mäniskans ensamhet.

Vi är inte gamla för vi upptäcker att vi har en inre värld som vi kan vara i där de vuxna inte kan nå oss. Att ”Mamma eller pappa inte kan veta vad jag tänker”, är både en räddning och en triumf i många situationer. Själv kommer jag ihåg att jag ganska tidigt begrundade detta att jag hade en egen inre värld som ingen visste om. Jag var kanske bara 5 år när jag kunde börja njuta av den frihet detta innebar. Samtidigt fanns en förundran över det självklara att det var bara mig av alla människor som levde i denna värld. Jag förstod att jag var unik, att det bara fans en av mig. Liknande funderingar i tidig barndom kan säkert de flesta erinra sig. Något av det mest speciella vid det att vara människa är att det finns en självmedvetenhet, det vill säga en medvetehet om denna unika egna plats i tillvaron.

Som barn kunde jag som nu, vara inne i mig själv i mitt eget rike och ingen kunde tränga in där. Frågade någon om vad jag hade för mig där inne, vad jag fantiserade om eller tänkte på, kunde jag välja mellan många olika svar. Jag kunde säga: ”Det har du inte med att göra” eller ”jag tänker inte på någonting” eller jag kunde säga att jag tänkte på något helt annat än det jag verkligen tänkte på. På så sätt kunde jag då som nu värna om min egen inre värld ganska långt på väg. Detta kräver emellertid en viss självkontroll och jag kunde bli tvungen att utveckla extra strategier för att inte avslöja mig vid att rodna, svettas eller kanske darra på handen.

Fördelarna var många, en nackdel som jag kanske inte tänkte så mycket på då var ensamheten. Problemet med att det är så svårt att kommunsera med andra om hur vi har det i vår inre värld försätter oss i en ensamhet som är ganska absolut. I ett nära vänskapsförhållande kan vi komma en bit på väg och i ett kärleksförhållande där det finns ett äkta möte kan vi komma så långt bort från vår ensamhetsproblematik som det är möjligt. Men även där finns begränsningarna. Och inför många av livets villkor är vi ändå ensamma. Det mest uppenbara är att vi står ganska ensamma inför vissheten att vi skall dö och vi vandrar också denna slutpunkt till mötes i ensamhet, även om vi kan ha en hand att hålla i och höra tröstande ord.

Vi ställs också ständigt inför val som vi inte kan komma undan och som vi är ensamma i. I en katastrofsituation kan det hända att man måste välja mellan att räcka ut en hand för att rädda någon annan men samtidigt riskera sig själv, eller tänka på sig själv och låta den andra dö. Även om det bara handlar om sekunder hinner man tänka på konsekvensen av valet, hur det blir att leva med det resten av livet. Jag är totalt ensam i detta och har varken tid eller möjlighet att rådfråga någon. En tråkig tendens hos oss människor är att vi inte klarar att ta konsekvensen av våra val så bra. Vi vill gärna skylla från oss därför att skulden är så svår att bära. ”Jag trodde att han/hon ändå skulle klara sig. Jag trodde att den bredvid mig stod bättre till och sträckte ut sin hand etc.” Det krävs ett mod att vara människa har många betonat, modet att ta ansvaret och konsekvensen av sina handlingar, och inse att jag är ensam om det och oftast inte kan skylla på andra.