Vårt släktskap med snigeln

Den legendariska norska psykologiprofessorn Harald Schjelderup (1895-1974) definierade hur ett trauma kan uppstå hos barnet när det möter för stort motstånd. När det använder alla sina krafter på någonting och lider nederlag. Det kan vara en mångårig kamp för att bli sedd av en förälder, att få duga och vara bra nog i dennes ögon på sina egna premisser. Traumat uppstår när barnet blir tvunget att ge sig, ofta efter många års kämpande.

Något av det viktigaste som händer är att barnet drar sig tillbaka in i sin egen inre värld, det handlar om att bevara själva existensen och meningen med att man finns, så långt det är möjligt. Går det inte i den yttre världen kan det gå i den inre.

Tillbakadragningen kan ha sin parallell i en biologisk princip så som vi hittar den ganska frekvent i djurvärlden. Snigeln visar till exempel hur detta fungerar. Han är för långsam för att komma undan men kan hoppas att skalet skal skydda honom. Priset han får betala är att alla möjligheter till att se och handla försvinner. Som snigeln har vi våra känslospröt, kommer någon åt dem kan tillbakadragningen ske mycket snabbt.

Det är inte bara barnet som drar sig tillbaka när det stöter på för stora svårigheter. Det är en strategi som vi kan använda i alla faser i livet, men har vi först börjat med att använda den tidigt har den kanske blivit en ”favoritstrategi” som vi kan använda även när situationen egentligen inte är så hotande.

 Det sägs ofta om människor som lider nederlag eller upplever en svårt traumatisk situation att efter det drog han eller hon sig tillbaka och stängde sig in i sig själv.

Vi har med oss tillbakadragningen som en möjlighet i vardagen och som ett sätt att vila på i det som kallas regression i jagets tjänst. Men hur blir det om man som barn bygger tillbakadragningen in i karaktären som ett permanent sätt att förhålla sig till livet på? När man som barn skapar sig en mängd defensiva tillbakadragningsstrategier blir det samtidigt ett högt pris att betala. Det är som om barnet då hamnar utanför livet självt. Det hamnar utanför varat och in i det relativa rummet där tiden står stilla. En kvinna i 35-årsålderen sade: ”Var har det blivit av alla dessa år? Jag förstår inget, jag har inte varit med, jag önskar bara att jag fortfarande kunde få vara barn och sitta i skolbänken, räcka upp handen och svara på frågor” Här har problemet blivit existentiellt, det att hamna utanför livet innebär att själva meningen med mig och min existens hotas eller löses upp.

Detta att bli stående utanför livet har en rad konsekvenser. Den position man får i livet, den plats man får i förhållande till andra människor, kan till exempel synliggöras med bilden av en fotbollsplan. På planen kan man ha olika placeringar och vara i ett mera eller mindre offensivt förhållande till spelet.

Det svåra är att spela defensivt, säger fotbollsspelarna. Att ligga framför det egna målet och försöka försvara sig. Här är det lätt att bli defensiv, förlora självtilliten och aggressionen, bli hjälplös och orörlig.

En man som fick den här bilden uttryckte det så här: ”Jag är ju inte på banan över huvud taget. Jag står bakom målet och gråter, och det värsta är att det sitter tusen åskådare där och ser mitt elände.”

Har man hamnat i en sådan position i livet är det omöjligt att vara arg, man kan bara skämmas och eventuellt vara arg på sig själv. Man blir impotent och uppgiven.

Vissa diagnoser är periodvis på modet och det går gärna inflation i dem. I dag är till exempel panikångest en sådan populär diagnos. Jag upplever alltid när man kommer närmare in på människan bakom en sådan diagnos, att det handlar om en karaktärsproblematik där tillbakadragningen är det väsentliga. Att vederbörande har hamnat i en hjälplös position utan förmågan att försvara sig och representera sig själv. Paniken handlar om att greppet om själva livet och existensen hotar med att försvinna som när den sten fjällklättraren håller sig i hotar att lossna.

Resultatet av tillbakadragningen blir därför uppgivenhet, resignation, passivitet och kraftlöshet. Så kan man undra vart energin tar vägen i detta. Er energin borta? Om vi tänker i kvalitativa termer i stället för kvantitativa, vill vi i få en tanke om att det primära är att man gir upp sig själv, och at det är i en defensiv tillbakadragen position man inte kan mobilisera någon energi. Tillgången på energi är olösligt knuten till varat, och det är bara ved att vara i varat eller i livet att man kan ha någon form av energi ut över det som behövs för att vegetera.

Energin mobiliseras när den behövs. Och den behövs i mycket liten grad för den som har dragit sig ut av livet, för den som står bak målet. Den behövs i lika liten grad som för björnen som har dragit sig tillbaka i sitt ide.