Tiden och den fria viljan

I dag talar man gärna om hjärnan som ett självständigt organ. Man läser ständigt formuleringar som går i riktning av att hjärnan lever sitt eget liv och du själv hänger bara med och har lite eller ingenting att säga till om. Det viljande och väljande jaget är ett epifenomen som ständigt lurar oss att tro att vi har en kontroll över livet som vi inte har. Någon frihet skall vi inte inbilla oss att vi har, vi styrs av gener och nervprocesser som är underlagt de vanliga naturvetenskapliga lagarna. Studerar man människan ut ifrån ett strikt naturvetenskapligt perspektiv är detta utan tvekan sant, determinismen och fysikens lagar ger inget utrymme för någon fri vilja.

Men om man tänker i tid i stället för i rum kommer det att se annorlunda ut. Om man går med på att vi som jag tidigare beskrivit, lever i en inre värld som har sin utbredning i tid och inte i rum och att en känsla inte kan placeras i rummet om man inte gör våld på den och gör om den till ett objekt, då öppnar sig ett annat perspektiv. http://www.anfinset.se/279100268/1458757/posting/v%C3%A5r-inre-v%C3%A4rld

Den inre värld vi lever i är en värld som finns i tid och inte i rum, den är synonym med hela vårt liv från våra första minnen till nuet och den sträcker sig in i framtiden genom våra drömmar och förväntningar. Jag kan färdas i den framåt och bakåt så att när jag önskar det eller blir påmint kan jag komma ihåg min första skoldag. Till och med känslan av smärta när jag blev retad för att mina skor inte såg ut som de andras kan jag minnas och känna som ett obehag i kroppen.

Alla har sin egen värld präglat av olika erfarenheter, men vi är också olika i förhållande till hur vi beter oss i den. En del vill helst leva i det förflutna. Några hävdar bestämt att de föredrar nutiden medan åter andra föredrar framtiden, planerna och drömmarna.

Så är det sagt att den maniska inte har någon historia och den deprimerade har ingen framtid. Den maniska är präglad av att hela tiden lyfta blicken mot framtiden och lever gärna i orealistiska fantasier och föreställningar om hur det skall bli. ”Det spelar ingen roll om jag satsar mina sista slantar på en häst, jag vinner dem ändå tillbaks med råge och lägger grunden för den stora förmögenhet som skall föra mig framåt mot berömmelsen”.

Den deprimerade vänder blicken bakåt. Han är som en nattorienterare som vänt pannlampan bakåt i stället för framåt, då kan han heller inte se vart han går. Han ältar alla misstag och allt som gått i mot honom i livet och finner ingen mening med att stiga ur sängen på morgonen.

Nu ser vi genast ofriheten hos båda dessa personligheter. De kan inte röra sig fritt i sin inre värld, den ena är avskuren från framtidsvisionerna den andra från sin historia.

Det ideala skulle vara att ha den perfekta balansen, kunna röra sig fritt och ohämmat i hela sin själs landskap. Så har förmodligen ingen lyckats att skapa sig själv. Som Nietzsche sade ”Det skulle vara en övermänniska och någon sådan är ännu inte född”. 

Här får vi en bild av det frihetsproblemet som är viktigt för oss, långt viktigare än diskussionen om hur de molekyler och atomer vi er sammansatta av strikt lyder under determinismens lagar.

Det är detta vi kämpar med i olika varianter och grader, att vara fria i oss själva men där våra karakterologiska hämningar och låsningar minskar denna frihet. Ofriheten kommer också att skapa svårigheter med att välja efter som vi i valet så väl behöver tillgång till alla våra erfarenheter och hela vår förmåga att bedömma konsekvensen av våra beslut. Vi anar genast att här ligger grunden till många av våra existentiella problem. Kan vi inte välja fritt, väljer vi fel livsväg, fel partner och fel utbildning då kommer vi bort från det som egentligen är oss själva och hamnar i alienationens kalla och meningslösa värld. All psykoterapi värd namnet borde ha som ett av sina viktigaste mål att arbeta med frihetsproblemet. För det finns där som det yttersta och viktigaste problemet speciellt för alla de som har blivit stämplade med olika diagnoser.