Minnet

Nu har jag läst hjärnforskaren Pontus Waslings bok om minnet. (Minnet- fram och tillbaka, Volante förlag 2013)

Det är en mycket bra bok som ger en stor insikt i hjärnforskningen och var den står i dag speciellt i förhållande till minnet.

Wasling beskriver på ett levande sätt vardagsupplevelser kring det att minnas och försöker sedan knyta dessa till det man vet utspelar sig i hjärnan. Självklart blir man imponerad av hjärnforskningen och den utveckling den har genomgått. Datoriseringen spelar också på detta området en stor roll inte minst genom att man kan se aktivitetsnivåerna i hela hjärnan och delvis bestämma vilka delar som är mest ansvariga för olika upplevelser. Samtidigt blir man slagen av det motsatta, hur lite man egentligen vet. Vilken enorm klyfta det är mellan upplevelserna och de fysiologiska händelser man kan se utspela sig i hjärnan. För att säga det ännu starkare, det handlar mera om en avgrund än en klyfta. Wasling kastar sig fram och tillbaka över denna avgrund, mellan upplevelserna och sina kunskaper om hjärnans fysiologi och anatomi. Det som är lite synd är att han aldrig poängterar vilket stort avstånd det är. Som hjärnforskare talar han hela tiden om att det är hjärnan som arbetar. Det är hjärnan som väljer och hjärnan som är kreativ. Det är hjärnan som ut ifrån enkla belöningssystem väljer det behagligaste och minst ansträngande. Det finns inte ett jag som vill och längtar och existentiellt våndas inför livets olika svåra val i hans berättelse. Njutning av till ex musik är kopplat till att dopamin frisätts och det är dopaminet som förstärker kopplingen mellan till exempel ljud och belöning i ett experiment. Enkelt och bra men så långt ifrån de komplexa upplevelser vi har i förhållande till njutbara aktiviteter.

Wasling refererar till Henri Bergson som en av de första som beskrev två olika typer av minnen. Den ena som en återkallelse av händelser eller fakta och den andra som förmågan att förbättra vissa händelser och beteenden, d.v.s. vanor. Jag vet att och jag vet hur. Om Wasling läst hela Bergsons bok Materia och minne från 1896, framgår inte men om så vore fallet borde han ha blivit provocerad av att Bergson tillåter sig att gå ut over de naturvetenskapliga ramar som Wasling är begränsad av. Bergson vill ge hjärnforskningen en metafysisk dimension och ställa den i förhållande till tiden, eller sitt eget begrepp durée (Nuflödet i svensk översättning eller Varat). Nu kan man tro att hjärnforskningen inte hade hunnit så långt i 1896. Men när Bergson gav sig i kast med sitt arbete var forskningsmaterialet så omfattande att han använde tre år på att plöja genom det som ändå rörde sig om en mycket begränsad frågeställning. Speciellt hade det fransk-tyska kriget 1870-1871 försett forskarna med en mängd olik hjärnskador som kunde visa på hur olika drabbade områden gav olika utfall.

Bergson ställde sig bland annat frågan om vart man kunde lokalisera minnet. Det är en fråga som man har arbetat med sedan dess och även om vissa svar kan ges är frågan inte väl besvarad. Wasling beskriver hur man kan konstatera att hela hjärnan deltar i minnesprocessen och att man inte kan hitta någon hårddisk för inlagring av nya minnen. I det lager av milliarder nervceller som bildar den grå substans som utgör hjärnans yta menar han att minnena i första hand lagras. I tinningslobens innersta delar finns en formation som utan tvekan spelar en stor roll. Det är den del man kallar hippocampus eller sjöhäst efter som formen påminner. Om denna del blir förstört försvinner till stor del minnet.

De människor som råkat ut för en sådan skada har inte mycket minne kvar men är ändå medvetna om sig själva och sin omgivning. Nu er medvetandet inget som Wasling vill diskutera. För att göra det måste han gå ut över sina ramar och det är enligt bland annat hjärnforskaren Antonio Damasio inte möjligt. I varje fall måste man då som forskare ha en trygg och fast anställning.

Bergson kan emellertid konstaera att förutsättningen för medvetandet är minnet. Man kan inte tänka sig ett medvetande utan ett minne som kan bevara något av det förflutna i det nuvarande. Om så bara av det ögonblick som nyss flydde bort.

Bergson drar vidare en slutsats som är av metafysisk karaktär när han säger att minnet finns inte i hjärnan. Självsagt erkänner han att de viktigaste ingredienserna finns där. Men efter som han knyter minnet till nuflödet kan han tillåta sig att tänka i andra banor. Wasling beskriver hur minnena hela tiden ändrar sig, för han är det hjärnan som arbetar kreativt och diktar och stuvar om efter behov.

Med Bergsons tankegång blir det annorlunda. Minnet finns inte i hjärnan, det skapas ständigt på nytt på samma sätt som vårt medvetande ständigt skapas på nytt. Det är för att vi är olösligt knutna till nuflödet och de perceptuella intryck som är i ständig förändring.

Jag har försökt beskriva tankegången i min bok och väljer citera:

”– Har du en tratt, frågade Henri

Louise gick till köket och hämtade en tratt.

Henri tog den och höll den med den spetsiga ändan mot bordet.

– Vi tänker oss att bordet är världen och att i spetsen på tratten sker den rena perceptionen. Tratten kunde vi fylla med ärter men det blir bara ärter över hela köksgolvet så vi får tänka oss dem. De tänkta ärterna får representera bilder. Så sätter vi allt i rörelse. Om vi hade en duk på bordet kunde du stå och dra i den och ge den en jämn rörelse. Då har vi också förvandlat det statiska nuet till något som är en del av ett flöde, vi måste nu använda begreppet nuflödet. Ärtorna rullar fram av tyngdkraften. Det måste vara lite underliga ärter för vissa strävar efter att tränga sig ner till spetsen snabbare utifrån hur de passar in i perceptionen och den reaktion som kroppen skulle agera med.

– Hur kommer det sig att du valde en tratt med ärter som skall trilla ner, frågade Louise. Jag får då en föreställning om att tyngdkraften spelar en roll. Ärtorna trillar ner men det blir svårt att se hur jag, som i mitt medvetande befinner mig vid spetsen på tratten, skall kunna få tag i en ärta eller få rätt ärta att trilla ner. Hur kan jag med denna modell hämta fram ett minne?

– Jag valde denna bild just därför att jag tror att det är så processen ser ut. Minnena tränger sig på och hittar sin möjlighet till att träda fram genom det som händer vid trattens spets, i mötet med nuet. Tvärt om vad vi tror är det inte så att man hittar minnet vid att röra sig från nuet till det förflutna. Minnet rör sig i stället från det förflutna och aktualiserar sig beroende på vad som händer i nuet. Tänk på hur det är när du inte kommer på ett namn. Du försöker att pressa fram det men det vill inte komma fram. Först när du börjar tänka på något annat kommer det plötsligt fram. Allt detta är svårt att förstå så länge man tänker i statiska termer. När det låser sig måste man börja om och tänka i tid, dynamiskt.

– Jag förstår ännu bättre din tankegång men den gör mig ganska svettig, kommenterade Louise. Det är bra att det mesta av det du beskriver föregår utan att man behöver tänka på det. Det hjälper mig mycket att du ger mig konkreta modeller. Jag tyckte om att vi tog fram tratten. Den gav mig också en annan bild. Tratten fick mig att tänka på den nya uppfinningen som heter grammofon. Jag har bara sett en fonograf en gång. Det var fascinerande att höra musik komma ut från tratten när man vevade runt vaxrullen. Grammofonen läste jag om i tidningen häromdagen. Där finns musiken på en skiva av gummi stället.

– Jag läste samma artikel så jag förstår vad du menar, sa Henri. Men jag förstår inte riktigt hur du tänker dig den som modell för att förstå minnet.

– Det blir bara en fortsättning på bilden med tratten och ärtorna, sa Louise. Här blir nålen nuet som möter skivan där musiken finns i form av ett spår som vinglar sig fram beroende på om tonerna är höga eller låga, ljusa eller mörka. Membranet bak nålen vibrerar och ljudet förstärks i den stora tratten så att vi kan höra musiken. Alla ingredienser finns men inget händer innan skivan sätts i rörelse.

– Det var en bra bild, svarade Henri. Den duger långt för att förklara detta samspel mellan det statiska och det rörliga. I den kommer dessutom rörligheten bättre fram genom att ingen musik skapas innan skivan sätts i rörelse. Alla delar består av ting som inte kan åstadkomma något i sig. Dessutom är musiken det område där denna dynamik i samspelet mellan minnet, nuflödet och förväntan om framtiden blir tydligast.

– Så om jag spelar en melodi på pianot är heller inte den något som bara finns lagrad i min hjärna, fortsatte Louise undrande.

– Nej, den skapas också i ditt medvetna möte med nuflödet. Tonerna flyter in från det förflutna i takt med din förväntning om de toner som skall komma. Fingrarna agerar utifrån minne och förväntan och skapar en melodi som är unik i den meningen att den aldrig tidigare spelats på just det sättet och aldrig kommer att spelas igen på just det sättet. Du kommer alltid att spela den annorlunda eftersom du själv hela tiden förändras och situationen du spelar den i aldrig blir exakt densamma.”