Lokalsinnet - vår inbyggda GPS

En reflektion kring Maj-Britt och Edvard Mosers upptäckter av ett inre navigationssystem.

Psykologerna Maj-Britt och Edvard Moser fick tillsammans med John O'Keefe nobelpriset i medicin 2014. De fick priset för sina upptäckter av celler som utgör ett positioneringssystem i hjärnan. En slags inre mycket sofistikerad GPS som hjälper oss att hitta rätt och som arbetar på ett ganska exakt sätt utan att vi knappt är medvetna om det. I en artikel i Scientific American (Nr 1-2016) beskriver paret Moser sin forskning på ett populariserat och förståeligt sätt.

De börjar med att påpeka hur viktigt det är för oss och alla andra djur att hitta från en punkt till en annan och att utan denna förmåga skulle arten inte kunna överleva.

Deras arbete, som är utfört mest genom att studera möss, har visat att navigationssystemet består av specialiserade celler som kontinuerligt beräknar djurets lokalisering, avståndet som det rört sig, riktningen och farten. Tillsammans skapar dessa celler en dynamisk karta av rummet som inte bara fungerar i nuet men som också kan sparas som ett minne för senare bruk.

I artikeln beskriver de hur en tankegång om en inre karta växt fram genom de senaste hundra åren. Det var först under 50-talet när man utvecklade mikroelektroder som kunde föras in i hjärnan och studera aktiviteten i enskilda celler som det blev möjligt att neurologiskt verifiera grunden för en sådan karta.

John O'Keefe använde sig av tekniken för att studera cellerna i hippocampus, ett område i hjärnan som man under lång tid hade förstått var väsentligt för minnet. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Hippocampus) Han kunde 1971 rapportera att det var vissa neuroner där som aktiverades när en mus i en låda tillbringade mera tid vid en bestämd plats. Därför kallade han dessa celler för platsceller. Vidare kunde han också se att olika platsceller triggades vid olika platser i lådan och att det skapades ett mönster som tillsammans skapade en karta över de besökta platserna i lådan. Detta var en tankegång som paret Moser arbetade vidare på och de kunde visa att det skapades mönster eller rutnät ungefär som koordinaterna i en karta. Cellerna som skapade rutnätet kallades rutnätceller. Rutnätet formades dessutom som en hexagon (sexkant). De kunde dessutom visa att andra celler aktiverades när musen stötte mot kanter eller avgränsningar och de kallade dessa celler kantceller. Så sent som 2015 upptäckte de en fjärde typ cell som aktiveras utifrån hur snabbt musen rör sig.

Alla de olika cellerna samverkar och hjälper musen att hitta och orientera sig i rummet. Att den också håller reda på hastigheten den rör sig med indikerar dessutom en form för tidsuppfattning.

Nu är det lätt att hävda att dessa forskningsresultat gäller bara för möss och inte för människor. Men då skall man beakta att de delar av hjärnan som är studerade hos musen är ganska lika hos oss människor så det är sannolikt att vi har detsamma navigationssystemet som på samma sätt hjälper oss att utan vidare hitta rätt i omgivningen. Vi rör oss obehindrat från rum till rum i vårt hus och behöver inte tänka efter eller medvetet anstränga oss för att hitta sovrum, toalett och kök.

Det man kommit på är det oreflekterade och intuitiva, att veta utan att veta varför man vet. Vad det handlar om är en större och viktigare del av vårt psyke och vår personlighet än vi gärna tänker på. Jag vet vart jag skall gå utan att behöva tänka på det. I många fall vet jag vad jag skall välja utan att använda mitt intellekt. Slalomåkaren som kör från start till mål i en bana hinner inte tänka på hur och var han skall svänga, han måste reagera omedelbart och intuitivt. Sjunger eller spelar man kommer nästa ton förmodligen från samma djup i vår hjärna och i vår personlighet.

Det är inte bara rummet vi förhåller oss till på detta omedelbara sätt. Vi har också ett inbyggt förhållande till tid. Vi vet på ett ungefär vilken tid det är och att paret Moser hittar celler som håller reda på vilken hastighet musen rör sig med tyder på att någon slags klocka också finns inbyggd i de samma delarna av hippocampus. Inte så underligt när vi för länge sedan har kunnat konstatera att minnet har en viss lokalisering till hippocampus. För vi kan inte tänka oss ett minne som inte står i förhållande till tiden. Minne och tid är nära sammankopplade. Det handlar om förmågan att bevara det förgångna i det nuvarande på ett sätt som samtidigt skapar själva medvetandet. Medvetandet som alltid har sin utbredning i tiden där minnet och förmågan att med förväntan luta sig in i framtiden skapar den inre värld som vi lever i och förstår allt utifrån.

Vi moderna människor litar inte så mycket på vår tidsuppfattning utan har skapat oss fantastiska instrument för att exakt hålla reda på tiden. De moderna atomuren mäter tiden ner till minsta nanosekund. I större och större utsträckning delar vi in vår dag och vårt liv utifrån vad klockan visar och förlorar förmodligen i ständigt större utsträckning kontakten med vårt inre tidsflöde.

Moser och den forskningstradition de företräder har fokuserat på de delar av hjärnan som vi har gemensamt med andra däggdjur men vi behöver också ta steget vidare och fokusera på det specifikt mänskliga. Medan vår hjärna i princip är den samma som hos andra däggdjur är den mycket större och har därmed en rad funktioner som vi är ensamma om. Neocortex, hjärnans yttersta lager har ungefär samma tjocklek hos olika däggdjur. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Neocortex )  Hos möss är den slät på ytan men hos de arter som behöver större hjärnkapacitet som valar och primater är den veckad och får därmed en större yta med plats för flera neuroner. Hos människan utgör neocortex 80% av hjärnans vikt. Det är vårt medvetande, vår självmedvetenhet, vårt språk och vårt intellekt med förmågan att skapa en representativ inre värld som kräver en så stor hjärnkapacitet. På så sätt kan vi dela hjärnan  itu där den ena delen är den vi har gemensamt med djuren och den andra delen, en väsentlig del av neocortex, rymmer det specifikt mänskliga. På samma sätt hittar vi motsvarande delning av vår personlighet som så många har påpekat och som t ex Freud byggde psyko-analysen på. En sådan tudelning är på många sätt konstlad i och med att det handlar om en dynamik och en kontinuerlig interaktion på samma sätt som mellan alla andra av hjärnans strukturer. Lika fullt är det en poäng i att framhäva olikheterna mellan dessa två delar i vår hjärna och i vår personlighet eftersom det hjälper oss att förstå de inre konflikter vi som människor gärna hamnar i.

Att vara människa är något annat än att vara en mus och detta påverkar också hur vi orienterar oss. Vi människor använder både karta och kompass samt GPS navigatorer för att hjälpa oss att hitta rätt. Men då är det de kognitiva och analytiska funktionerna i neocortex vi använder oss av.

Det som framför något annat är det typiska vid det att vara människa är vårt språk. Med vårt språk ställer vi oss alltid i ett utvändigt och analyserande förhållande till tillvaron. Vi kan tänka och förmedla information om var vi har varit, hur det såg ut där och beskriva vägen genom att referera till väderstreck och beskriva karaktäristiska objekt som träd, stenar, hus, berg och sjöar.

Språket kunde utveckla sig tillsammans med förmågan till ett själmedvetande, förmågan till att ställa sig i ett utvändigt förhållande till sig själv och andra. Att riva sig loss ifrån det för handen varande och det omedelbart givna för medvetandet och skapa symboler som blev möjligt att ta med sig och minnas. Men så hade människan också tagit ett kliv in i en ny dimension. In i rummets, analysens, objektifieringens och alienationens värld.

Den franska filosofen Henri Bergson gjorde tydligare än någon annan att vår personlighet är delad i två utifrån det som är vårt omedelbara sätt att uppleva världen på och som vi delar med djuren och det specifikt mänskliga. (Se min bok om Henri Bergson http://www.anfinset.se/279100266 ) Medan vi med det omedelbart givna för medvetandet har förmågan att vara deltagande och i fenomenen vill vi med vårt intellekt gärna hamna i ett analyserande utanförskap där upplevelse av mening och existens går förlorad. Bergson talade om ett ytjag och ett djupjag, och varnade för att vi i vår kultur gärna bygger ut ytjaget för mycket på bekostnad av djupjaget. Som exempel pekar han på att man kan besöka Paris på två sätt. Man kan resa till Paris och ha sett allt; ta en mängd fotografier och filma med sin videokamera och sedan åka hem och egentligen inte fått så mycket mera ut av resan än om man hade sett ett TV-program om Paris. Man har sett Paris med sitt ytjag.

Men, säger Bergson, det går också att vara i Paris. Det går att uppleva Paris vilket inte är det- samma som att se Paris. Man kan insupa atmosfären, man kan vara närvarande med alla sinnen och på så sätt uppleva staden d v s förhålla sig med det omedelbart givna för medvetandet. Då är det med djupjaget man erfar Paris.

På samma sätt kan vi förhålla oss till så mycket, vi kan vara i och omedelbart uppleva eller vi kan stå utanför och vara betraktare som analyserar mäter och väger. Utan kontakt med de djupare delarna av hjärnan (”mushjärnan”) förlorar vi det omedelbara och hamnar i stelhetens och alienationens värld.

Att veta utan att veta varför man vet blir mindre och mindre gångbart, vi behöver större och större bekräftelse från instrument, datorer etc. Jag hörde en gång en intervju med en skeppare på en Färöisk fiskebåt, han hade fiskat i Barents hav hela sitt liv och hade börjat som ung pojke tillsammans med sin far. När man frågade honom vilken navigationsutrustning han hade berättade han hur båten var utrustad med elektronisk kompass och satelitnavigeringssystem men han sade också att han för det mesta inte behövde använda dem för han visste ändå var han var. När han blev tillfrågad om hur han kunde veta det svarade han att det visste han inte men han kunde tänka sig att det hade att göra med ljus, lukt och färger, med andra ord perceptuella intryck omedelbart givna för hans medvetande. Det viktiga var att han litade på dessa intryck något den moderna sjöfararen gör i mindre och mindre grad.

Det var kanske inte så underligt att vikingarna hittade vägen på havet utan några ordentliga navigationshjälpmedel. De visste utan att veta varför de visste och litade på sin intuitiva och omedelbara förmåga att orientera sig. För att vi inte längre gör det kan vi heller inte förstå dem.

Det är bland annat detta den danska författaren Peter Høeg försöker att visa i sin bok Fröken Smillas känsla för snö 1993. Huvudpersonen är en kvinna av eskimåisk härkomst som bor i Danmark. Hon hade varit med på många forskningsexpeditioner på Grönland och hade bevarat sitt folks förmåga att hitta i ödemarken under svåra förhållanden. Som den färöiska skepparen vet hon var hon är utan att veta varför. En expeditionsledare uttryckte att man på grund av detta borde ta med Smilla på expeditioner i arktiska områden även om man var tvungen att bära henne i ryggsäcken. Hon har kontakt med de områden i hippocampus som Mosers beskriver och hon använder sig av den förmåga som har sina rötter i dessa djup av hjärnan.

Kanske behöver vi i större utsträckning lyfta fram och fokusera på det vi har gemensamt med djuren, intuitionen och det omedelbart givna för medvetandet. Det är trots allt här vi hittar kraftkällan och grunden för livet i oss, spontaniteten och kreativiteten. Det skulle ha blivit magra forskningsresultat om inte forskarna kunnat skapa utgångspunkt i hypoteser sprungna ur deras fantasi, intuition och kreativitet.

När vi idag talar om möjligheten att skapa artificiell intelligens är det i varje fall än så länge uteslutande det diskursiva intellektet man vill kopiera. Det specifikt mänskliga, förmågan att stå i utvändiga beräknande och analyserande förhållanden till alla fenomen, det som går att kvantifiera och digitalisera. Paradoxalt nog är det det djupaste i oss, det vi har gemensamt med djuren, det mest dynamiska och levande som har sin plats i tid och inte i rum man inte kan kopiera.