The Dangerous Case of Donald Trump av Bandy X. Lee M.D. Red.

 Jag vill försöka beskriva något av innehållet i denna viktiga bok om Donald Trump

Boken är en antologi redigerad av Bandy X. Lee som är rättspsykiater vid Yale School of Medicine.

En intervju med henne om boken hittar du på YouTube

https://www.youtube.com/watch?v=h6FvOrnmsT8&list=WL&index=10&t=260s

Författarna är 37 psykiater, kliniska psykologer och andra experter.

Boken kom ut första gången hösten 2017 och blev genast en storsäljare. Våren 2019 kom en ny utgåva. Sedan 2017 har alla deras bedömningar av Donald Trump som en obalanserad psykiskt störd person blivit mångdubbelt besannade.

I förordet till den andra upplagan säger Jeffrey D. Sachs, PH.D att Donald Trump är en stor fara för Amerika och resten av världen. Han utgöra stor fara så länge han är president eftersom faran helt klart är ett resultat av Trumps allvarliga mentala brister som dessutom inte går att bota eller behandla. Vidare säger han att Donald Trump inte är Adolf Hitler men han har mycket av de samma mentala störningarna Författarna har olika ingångsvinklar men är i sina slutsatser rörande eniga. De ställer sig bakom bokens titel och anser att Donald Trump är en alltför störd person till att inneha världens mäktigaste ämbete.

De olika författarna tar för sig många områden där Trumps presidentskap har påverkat på ett negativt sätt. Utträdet av Parisavtalet er bara ett av de sätt som Trump förstör det arbetet med klimatproblemet som Obamaadministrationen lade ner. Alla nyckfulla utrikespolitiska beslut bland annat i förhållande till internationella avtal om kärnvapen har inte precis gjort världen till en säkrare plats. En författare pekar på att mobbning har blivit ett allt större problem i och med att Trump visar att det är tillåtet. Människor med olika krisreaktioner mår dåligt därför att tillvaron har blivit osäkrare, gamla spelregler gäller inte och personer som varit vänner har plötsligt blivit fiender.

Jag vill inte referera innehållet i alla artiklarna men fokuserar på några få av de mest centrala. För att ge en allmän bild av Trumps personlighet och karaktär vill jag börja med artikeln med titeln ”I wrote The Art of the Deal with Donald Trump” av Tony Schwartz. Författaren var alltså spökskrivare av denna bok som enligt Trump är en av de bästa böcker som någonsin är publicerad och som är såld i ett enormt antal. Förmodligen har han någon gång sagt att inga andra böcker är sålda i så stort antal?

Schwartz umgicks med Trump i nästan ett år för att kunna skriva boken och kom att känna honom mycket bra. Han såg Trump i aktion i olika sammanhang och fick intervjua honom ingående om hans liv. Efter att ha observerat Trump under de fyra första månaderna av hans presidentskap kunde han konstatera att inget som hände kom som en överraskning. Några axplock:

Ganska tidigt insåg jag att Trumps egenvärde alltid hängde på en skör tråd. När han kände sig trängd reagerade han alltid impulsivt och med försvar. Han konstruerade snabbt en berättelse som gav honom rätt och som inte hade med fakta att göra och som alltid hade till syfte att lägga skulden på andra.

När Schwartz träffade Trump första gången 1985 hade han levt hele sitt liv i överlevnadsmodus. Fadern var en hård businessman som han och hans äldre bror Fred hade att förhålla sig till. Fred försökte hävda sig gentemot fadern men förlorade oftast och utvecklade ett defensivt förhållande till livet som efterhand utvecklade sig till en alkoholism som ledde till hans död redan vid 42 års ålder. Donald berättar att han klarade att stå upp mot sin far och fick hans respekt. Det handlade nog mera om en identifikation där han gjorde sig så lik sin far att han inte i samma grad pådrog sig hans vrede. (Min anmärkning.)

För att överleva kände Donald sig tvungen att gå i krig med världen. Det var alltid binärt, det var alltid antingen eller. Antingen dominerar du eller underkastar dig.

Schwartz: ”I ett otal konversationer gjorde han klart för mig att han behandlade varje möte som en tävling där han var tvungen att vinna eftersom det enda alternativet var att förlora och det var detsamma som att bli utplånad. Många av förhandlingarna som beskrevs i The Art of the Deal var klara misslyckanden men Trump tvingade mig att beskriva dem som klara succéer.”

Allt gick ut på att dominera över andra oberoende av vilken skada andra tillfördes, skyldiga och oskyldiga. Schwartz säger att han aldrig såg några skuldkänslor och Trump erkände aldrig att han någonsin gjort fel. Han lever i en djungel full av rovdjur som är ute efter honom och han gör vad han måste för att överleva. Trump  uttryckte klart att han inte värdesatte kvaliteter såsom generositet, empati och samvete eller någon inre känsla av vad som är rätt eller fel.

Fakta är det som Trump bestämmer sig för just den dagen. Om han blir utmanad på sådana fakta försvarar han dem med häftighet även om det blir tydligt att det handlar om en ren osanning. Men i nästa stund kunde han utan vidare ändra sig och lika envist hävda en motstridande åsikt. Det handlade aldrig om sanning och objektiva fakta, det handlade uteslutande om att dominera.

Schwartz: ”Från första gången jag intervjuade honom i hans kontor i Trump Tower 1985, insåg jag att den bild jag hade av Trump var bilden av ett svart hål. Allt som går in försvinner utan att efterlämna spår”.

Det är omöjligt att veta, säger Schwartz, vad som på ett ögonblick kan rubba Trumps balans. Om det sker är hans första impuls att återupprätta den. Bakom hans spelade yta finns alltid en sårad mycket känslig pojke som bara längtar efter att bli sedd och älskad. För att skydda sårbarheten reagera han alltd hellre än att reflektera ganska oberoende av konsekvenserna. Det är detta som gör att hans tillgång till kärnvapenkoderna är så skrämmande och farligt. Ju mera han känner sig utlämnad till krafter han inte kan kontrollera ju mera desperat och impulsiv blir han. (Vad händer om Trump går mot en valförlust i november?)

När nu så många experter anser at Donald Trump är en farlig man som borde flyttas ut från Vita Huset omedelbar blir det svårt att förstå att deras röster inte blir mera hörda och att inga steg tas i sådan riktning. Det hela grundar sig i att det juridiskt är ganska svårt att träda fram utan att få rättsliga processer mot sig. I boken tar alla författarna hänsyn till detta och aktar sig för att uttrycka sig så att de inte överträder en röd linje. Jag tycker att de är ganska frispråkiga ändå men har tydligen klarat av balansgången tillräckligt bra annars hade inte boken kunnat ges ut.

Det stora hindret ligger i en rättsprocess som resulterade i det som kallas ”The Barry Goldwater rule”.

Processen startade under presidentvalet 1964 när den republikanska presidentkandidaten Barry Goldwater försökte vinna över den demokratiska presidentkandidaten Lyndon B. Johnson. Många menade att han var psykologiskt oägnad att bli president, man var rädd för vad han skulle kunna ställa till med om han fick makt och tillträde till den röda knappen. Han hade upprepade gånger utryckt åsikter som tydde på att han mycket väl kunde tänka sig att starta ett kärnvapenkrig. Tidningen Fact skickade ett frågeformulär till flera tusen psykiater där en tredjedel svarade och kom med många psykiatriska diagnoser bland annat schizofreni. Tidningen publicerade en artikel där de hävdade att tusen psykiater ansåg att Goldwater var mentalt sjuk och inte borde bli amerikansk president. Efter valet stämde Goldwater tidningen och vann. Utifrån detta författade APA (American Psychiatric Association) 1973 etiska riktlinjer som sade att psykiater kunde vara aktiva i samhällsdebatten men att man inte fick ställa diagnoser eller komma med professionella åsikter rörande offentliga personer utan att personen hade gett sitt samtycke och om det inte hade gjorts en personlig undersökning. Med andra ord fick inga professionella uttalanden göras på bakgrund av allmän tillgänglig information om inte dessa kriterier var uppfyllda. American Psychological Association utfärdade liknande riktlinjer.

 Det behöver tilläggas att dessa etiska riktlinjer i stort sett är desamma också i våra nordiska länder.

Speciellt är man rädd för att uttala sig om en specifik diagnos. Flera av författarna uttrycker sig därför i generella termer och med beskrivningar där de säger att det är upp till läsaren att dra egna slutsatser.

James Gilligan M.D. sätter som titel på sin artikel ”Det handlar om farlighet, inte om mental sjukdom”. Utifrån ett rättspsykiatriskt perspektiv behöver man inte ha som förutsättning att en person måste ha en psykiatrisk diagnos för att kunna bedömas som farlig. I rättspsykiatrisk mening finns det onda människor som kan mörda utan att man ger dem en diagnos. På så vis kan diskussionen om Donald Trumps diagnos vara oväsentlig. Det som är viktigare är att bedöma om han är farlig vilket blir Gilligans absoluta slutsats. Han säger att psykiater har två motstridande skyldigheter att förhålla sig till. Det första är att förhålla sig till de etiska regler som sattes av APA 1973. Den andra regeln är att man har en skyldighet att informera om man anser att en person är farlig utan att man har personens medgivande att göra detta. Att göra detta grundar sig på det man benämner som Tarasoff domen 1976, där man slog fast att psykiater har en skyldighet att rapportera om de anser att en individ är farlig både för att varna potentiella offer och för att få i gång åtgärder som har till syfte att skydda dessa offer.

Efter en rad exempel där han tolkar Trumps egna uttalanden avslutar han med att konstatera att hans farlighet är så uppenbar att det inte finns ursäkt för att inte varna.

”Han har fingret på avtryckaren till tusen eller flera av de farligaste kärnvapnen i världen. Det betyder att han kan döda flera människor på några få sekunder än någon tidigare diktator i världshistorien. --- Om han tar ett enda steg i sådan riktning kan vi inte säga att han inte varnade os- högt och tydligt och upprepade gånger. I så fall blir skulden inte bara hans. Den blir också vår”.

Michael J. Tansey, PH. D är en klinisk psykolog från Harvard.

Bland annat tar Tansey sig an diagnosen vanföreställningssyndrom i sin artikel. Som diagnos säger Tansey att denna är mycket lite använd. Skälet är att det finns få kliniska symptom knuten till den därför att de som har denna problematik i många stycken uppför sig som helt normala personer. Det är bara när man börjar ifrågasätta deras föreställningar och världsbild som man börjar förstå att de har en egen ofta ganska avvikande bild av verkligheten. Diagnosen befinner sig också i ett kontinuum där det börjar med narcissism och slutar med paranoid schizofreni. Narcissismen är den röda tråden i och med att det konsekvent finns en uppförstoring av den egna betydelsen och det egna värdet. I paranoid psykos har föreställningen om det egna värdet helt förlorat markkontakt och man anser sin betydelse så stor att underrättelsetjänster som CIA är ute efter en. (Vanföreställningssyndromet tillfredsställer kanske inte så ofta kriterierna för en diagnos men är i lindrigare form ganska vanligt som personlighets eller karaktärsproblematik.)

Tansey börjar som de andra författarna med att säga att han inte har som syfte att diagnostisera men att upplysa läsaren så att denne kan dra sina egna slutsatser. Men det är självklart så att han anser att D. Trump lider av ett vanföreställningssyndrom.

I paranoid schizofreni är symptomen ganska uppenbara för en iakttagare emedan vanföreställningssyndromet inte erbjuder lika påtagligt synliga tecken.

• Vanföreställningar är uppfattningar som fasthålles oberoende av att fakta bevisar motsatsen.
• Vanföreställningar hävdas med absolut säkerhet på trots av deras osanning och absoluta omöjlighet.
• Vanföreställningar kan ha olika innehåll, bland annat storhetsidéer och förföljelse.
• Vanföreställningar är inte bisarra men kan finnas i form av vanliga sätt att uttrycka sig på men där varje ord tolkas bokstavligt, exempelvis ”Jag är den utvalde, oslagbara och speciella, den bästa av alla.”
• Dessa personer är oftast extremt lättkränkta och humorlösa speciellt när det handlar om deras egna vanföreställningar.
• Vanföreställningar är centrala för personens existens och att ifrågasätta dem leder till kraftfulla reaktioner.
• Vanföreställningsstörningar är kroniska, livslånga och tenderar att förvärras upp genom åren.
• Ord och handlingar är konsistenta och logiska under förutsättning att vanföreställningen accepteras som verklighet ”Eftersom jag är överlägsen alla andra behöver jag aldrig be om ursäkt eftersom jag aldrig har fel.”
• Logiskt tänkande och beteende är opåverkat så länge vanföreställningen inte berörs.

Den som nu iakttagit Donald Trump sedan valrörelsen 2016 bör kunna se att alla dessa kriterier passar mycket väl in.

Det finns en del konsekvenser av detta resonemang och en del av de mysterier som knyter sig till Donald Trumps personlighet får sin förklaring. Speciellt nämner Tansey det så uppenbara problemet med ljugandet. Trump verkar höra till de personer som i de flesta fall föredrar en lögn framför sanningen och han berättar dessa lögner utan att skämmas och vill alltid försvara dem. Tansey menar att de inte är lögner i vanlig mening. Trump är inte medveten om att han ljuger eftersom han bara uttalar sig utifrån den bild han har av verkligheten. Eftersom hans bild av verkligheten är skapad av hans överlägsna intellekt är det också sanningen han säger. Alla som ifrågasätter gör det därför att de är dumma och underlägsna. Tansey tänker sig hur det skulle gå om Trump skulle genomgå en lögndetektortest. Han skulle klara den galant därför att han inte har någon upplevelse av att ljuga.

För egen del vill jag tillfoga att vi här också har förklaringen till varför dessa personligheter lyckas med att få med sig andra in i sin galna värld. De stora folkförförarna som Hitler och Mussolini hade denna förmåga genom att de lyckades att med sin karisma locka med folk. Förutsättningen ligger i att dela upp befolkningen i två grupper, de som inser att det bara finns en sanning och det är den som deras ledare förespråkar. I den andra gruppen finns de som inte godtar den. De som godtar den lovas guld och gröna skogar men också bestraffning om de inte är 100% lojala. De andra kan man bestraffa med alla tillbuds stående medel.

Så har också Trump med hjälp av sin förvridna bild av sig själv och verkligheten lyckats med att splittra den amerikanska befolkningen i två så att familjemedlemmar står mot varandra, grannar inte talar med varandra och de två stora politiska partierna har förlorat all förmåga att föra konstruktiva dialoger.

Flera av författarna pekar på situationer i historien där det har varit avgörande att ha en president kapabel att fatta rationella beslut. Speciellt nämns Cubakrisen där Kennedy hittade en lösning tack vara sin förmåga att lyssna till andra och tala med motparten. Kennedy och Chrusjtjov kunde tala med varandra och hittade en lösning som inte tillät att deras krigshetsande hökar kunde pressa dem in i en återvändsgränd. Att tänka sig att Donald Trump skulle kunna lyckas med detta är mycket osannolikt. Förhoppningen är att världen håller sig lugn till efter valet.