Det följande är ett citat från min bok Henri Bergson-tidens och intuitionens filosof Se: Böcker . Det handlar om hur vårt förhållande till världen förändrats eftersom vi blivit mindre och mindre intuitiva och mera och mera analytiska.

”Bergson såg första världskriget som ett krig mellan liv och materia eller mellan liv och mekanisering. Kriget visade på ett konkret och ytterst skrämmande sätt något av det mest centrala i hans filosofi. Ingen annan filosof har fått sina filosofiska principer åskådliggjorda på ett så konkret och brutalt sätt under sin livstid. I hela Bergsons filosofi finns människans Janusansikte beskrivit och visar de oerhörda inneboende konflikter som denna kluvenhet innebär. Människans dubbla förmåga att förhålla sig till den döda materien och det mekanistiska med sitt ytjag och att med sitt djupjag vara empatisk och intuitiv och famna det rörliga och levande. Faran är att hon bygger ut sitt ytjag på bekostnad av djupjaget och förlorar kontakten med sina egna djupa kraftkällor. Denna fara är emellertid inte en fara bara för den enskilde utan för hela kulturen. Bergson fick genom att bevittna tre stora krig under sin levnad se hur utvecklingen mot det mekanistiska och omänskliga bara gått i fel riktning. Hans förhoppning var att livet självt ville skapa motkrafter eftersom själva hans definition av liv pekar i sådan riktning: Livet kan definieras genom sin ständiga kamp mot motståndet i den döda materien.

Han ansåg samtidigt att människan har ett personligt val och en möjlighet att arbeta för att skapa en sådan motkraft. Utifrån detta satte han själv in alla sina krafter på att arbeta för freden.

När Bergson gick bort 1941 såg det onekligen dystert ut. Hans tro på att utveckla motkrafter till det mekanistiska och kyligt rationella måste ha varit svårt för honom att upprätthålla. Nu har det gått 70 år och vi har genomlevt flera krig i världen. Vi har förstått atombombens möjligheter att helt förgöra mänskligheten men också bevittnat hur ”de stora schackspelarna” insett att det inte går att vinna utan att själv bli förgjord. Det kalla kriget med sin enorma atomupprustning resulterade i en situation som någon beskrev som det dödläge två skorpioner i en glasburk hamnar i. Det går inte att döda den andra utan att bli dödad själv. Situationen ändrades. Schackspelaren Bismarck skulle med sitt kyliga intellekt ha insett att en tryckning på den röda knappen och start av ett atomkrig skulle vara ett oklokt drag. Det rationella förnuftet blev ändå vår räddning.

Människans förändring i riktning av att utveckla ytjaget på bekostnad av djupjaget har emellertid fortgått, något som inte minst den moderna datorteknologin har bidragit till. Om detta är en pågående process blir frågan vilket pris vi får betala om vi i allt större utsträckning förlorar balansen mellan dessa två sidor av oss själva.

För att förstå vad som hänt i den relativt korta tidsperiod vi talar om och förstå den utveckling vi nu är mitt inne i och en del av, behöver vi göra en stor tillbakablick. Vi behöver med bergsoniansk blick se den rörelse som genom flera tusen år gått i en riktning.

Homo Sapiens förfäder var flockdjur och bland dessa flockdjur fanns en kommunikation som hos dagens apor. Olika ljud, gester och grimaser var signal till de andra och ökade flockens överlevnadsförmåga. Utifrån denna grund utvecklade sig språket och krävde en ökning av hjärnkapaciteten bland annat för att kunna ta hand om styrningen av muskulaturen i talorganen. Vår hjärna med sin förmåga till tal och därmed medvetet tänkande med hjälp av symboler var färdig utvecklad för över 200 000 år sedan. Det är något av en gåta varför det ändå tog så lång tid innan någon avancerad kultur utvecklade sig.

Evolutionen hade tidigt kommit på en mycket vinnande princip som kan betecknas med två ord; flexibilitet och anpassning. En organism som kan anpassa sig till olika villkor har mycket större möjligheter att överleva än en organism som är beroende av konstanta yttre förhållanden. Själva meningen med ett nervsystem är ju att öka djurets anpassningsförmåga och upp genom djurräckan hittar vi också ständigt mer utvecklade nervsystem som blir allt mer flexibla. Från att ha varit fullständigt fastlåsta i automatismer ökar friheten till att företa val och välja den bästa lösningen.

Utvecklingen av ett minne hur enkelt det än var, gav möjligheten att bevara en del av det förgångna i det nuvarande. Minnet gav också livet ett medvetande vilket lade grunden till att uppfatta rörelse och därmed till att agera i en värld full av rörelse. Sinnena utvecklade sig i samma takt för att kunna registrera det rörliga och skapa individer som står i ett dynamiskt samspel med sin rörliga omgivning och kunna utnyttja och förhålla sig till det som händer omkring på ett fundamentalt sätt. Dessa djur som dinosaurier, apor och elefanter utnyttjade möjligheten att vara i nuflödet till fulländning, allt detta krävde en utveckling av hjärnkapaciteten när minnet som själva basis för medvetandet krävde mer och mer plats. 

Människan utrustades med en hjärna som hade en överkapacitet som var tillräcklig för att klara den kulturella utvecklingen som skulle ligga flera hundra tusen år fram i tiden. Alltså de sista två- tretusen åren och inte minst den explosiva utveckling vi har sett i det tjugonde århundradet. Genom att utrusta människan med denna enorma hjärnkapacitet var det som om evolutionen hade bestämt sig för att det inte gick att komma längre genom en biologisk utveckling, den måste i stället satsa på en kulturell utveckling. Det kunde se så ut, men det är självfallet inte så, för det skulle innebära att det låg något i de gamla teorierna om att det finns en i förväg uppgjord plan för utvecklingen, vilket vi inte har något stöd för. En rimlig hypotes kan emellertid vara att vår hjärna utvecklade sig för att klara helt andra uppgifter. Det handlade kanske i första hand om att utveckla intuitionen för att vara i stånd till att agera i nuflödet. Intuitionen med sin början i den mekaniska instinkten utvecklade sig till fullkomlighet hos människan. Den lade också grunden till att bygga sociala relationer genom att skapa förmåga till att omedelbart kunna läsa den andras kroppsspråk och ansiktsuttryck. Begäret och smärtan i den andras ögon gav en ögonblicklig möjlighet till att agera utifrån den andras behov och styrka de band som kunde forma en nyttig allians i de gemensamma ansträngningarna för att överleva på bästa sätt. Kanske är detta mest synligt i samspelet mellan mor och barn där det är den intuitiva och ordlösa kommunikationen som är väsentlig.

I detta samspel i barnets möte med moderns ansikte uppstod självmedvetandet. Att kunna se sitt eget värde i den andras ögon var det första steget i riktning av att kunna se sig själv och bli medveten om sig själv. Grunden för en moralutveckling ligger också här. Genom att intuitivt veta vad den andra behöver och att intuitivt veta att man blir behandlad utifrån hur man behandlar den andra.

En annan fransk filosof Emanuel Levinas (1998), beskriver till exempel etik som en dimension inskriven i den upplevelsekvalitet som ligger i att stå ansikte mot ansikte med andra. Det är svårare och mer förkastligt att ljuga någon mitt upp i ansiktet än att göra det på avstånd som genom ett brev eller liknande. När man svär med handen på Bibeln är det inför Guds ansikte man skall berätta sanningen. Själva ansiktet i Levinas sätt att uttrycka sig på.

Detta omedelbara är ett mer grundläggande sätt att relatera till andra på. Det är mer grundläggande än språket och det visar sig också när man skall bedöma om en person ljuger eller inte. Där är det inte så mycket orden man tar det på som sättet det sägs det på, vilket kroppsspråk det ledsagas av, om han möter blicken osv. Språket kunde utveckla sig tillsammans med förmågan till självmedvetande, förmågan till att ställa sig i ett utvändigt förhållande till sig själv och andra. Att riva sig loss ifrån ansiktet och det omedelbart givna för medvetandet och skapa symboler blev möjligt att ta med sig och minnas. Men så hade människan också tagit ett kliv in i en ny dimension. In i rummet analysens, objektifieringens och alienationens värld. Människan blev stående med ett ben i vardera av dessa två dimensioner och var sedan dömd att bedriva en balansgång mellan dem som lade grunden för den psykologiska existentiella problematiken som är vårt smärtsamma kännetecken. Det var som om utvecklingen hade vänt tillbaka till det den en gång hade vänt sig bort ifrån, tillbaka till rummet och bort från nuflödet när den utvecklade den delen av vår hjärna som rymmer ytjaget och språket.

Människan kännetecknas av att vi har utvecklat principen med anpassning ytterligare så att vi har en hjärna som kan användas på olika sätt, kapaciteten kan utnyttjas och utvecklas utifrån de förhållanden vi växer upp i. Med sådana möjligheter kom vår hjärna att bli utsatt för en prövande balansgång mellan varighet och rum. Hur stor del skulle fortfarande användas till intuitionen och det omedelbara och hur stor del skulle analysen och intelligensen få? Detta blev den stora frågan för den enskilda människans utveckling och för kulturen. Det är kanske så att detta är en ständigt pågående process så att den moderna människan är mycket mindre intuitiv än stenåldersmänniskan och har tagit i bruk större delar av hjärnan för att kunna handskas med teknik, bygga och använda datorer och därför får betala ett ständigt högre pris i form av alienation och upplevelse av meningslöshet. Vi behöver inte nödvändigtvis gå tillbaka till stenåldern. Det räcker med att se på vad som har hänt de senaste två hundra åren när det gäller vårt förhållande till tiden. Efter att ha stått i ett mycket mer omedelbart förhållande till tiden och nuflödet är vi nu präglade av den astronomiska och mekaniska tiden, det döda rummets tid. Eftersom vår hjärna inte har förändrat sig utifrån principen om arv av förvärvade egenskaper måste det också vara så att det nyfödda barnets hjärna fungerar helt på samma sätt som det gjorde hos det barn som föddes för 200 tusen år sedan. Hjärnan är därför den samma gamla intuitiva hjärna där kapacitet för språk och analytiskt tänkande måste övas upp på nytt för varje människa för att hon skall passa in i den kultur hon är född in i.

Det är mycket som talar för att det förhåller sig på det här sättet, kanske speciellt det faktum att vi hittar stora likheter mellan sättet att tänka på hos små barn och primitiva folkslag. I mindre utvecklade kulturer präglas tänkandet just av att det konkreta och omedelbart givna har en större plats i medvetandet jämfört med rationellt tänkande och analys. Hos barn i sådana kulturer tror jag man hittar en större förmåga att vara i varat och uppleva tillvaron på ett absolut sätt. Utvecklingen i barnets teckningar går ofta i en ganska bestämt riktning, förskolebarnets teckningar är fantasifulla och färgrika och är mer ett uttryck för barnets personlighet och omedelbara upplevelser än att försöka avbilda den yttre verkligheten på ett korrekt sätt. Upp genom skolåldern går teckningarna genom en utveckling mot en mer exakt återgivande av den yttre världen. De förlorar gärna sin spontanitet och rikedom och det flytande användandet av färger och blir tilltagande tråkigare.

Konstnärer kallar vi gärna dem som klarar att behålla något av den spontana förmågan. Vi vuxna ser på denna utveckling med ett visst vemod samtidigt som vi glädjes åt att se att barnet just har blivit mer analytisk och intelligent. Lärt sig att läsa skriva och räkna. Vi känner att barnet förlorar något väsentligt efterhand som utvecklingen går framåt och sparar med en viss sorg i hjärtat dessa barnteckningar. Då reflekterar vi lite över att det samtidigt betecknar ett inträdande i en mer relativ och kall värld och att det barnet får betala med är känslor av alienation och meningslöshet. I detta perspektiv kan man lätt förstå Bergson när han säger att detta inträde betecknar ett förfall hos människan. Han hävdar att detta är ett förfall som kulturen tvingar oss till och försätter oss människor i en ständigt större konflikt eftersom det innebär att vi måste avstå allt mer från att ha kontakt med vårt djupaste inre.

Att veta utan att veta varför man vet blir mindre och mindre gångbart, vi behöver större och större bekräftelse från instrument, datorer etc. Jag hörde för en tid sedan en intervju med en skeppare på en Färöisk fiskebåt. Mannen hade fiskat i Barents hav hela sitt liv, han hade börjat som ung pojke tillsammans med sin far och när man frågade honom om vilken navigationsutrustning han hade berättade han hur båten var utrustad med elektronisk kompass och satellitnavigeringssystem men han sade också att han för det mesta inte behövde använda denna, han visste ändå var han var. När han blev tillfrågad om hur han kunde veta det svarade han att det visste han inte men han kunde tänka sig att det hade att göra med ljus, lukt och färger, med andra ord perceptuella intryck omedelbart givna för hans medvetande. Det viktiga var att han litade på dessa intryck, något den moderna sjöfararen gör i allt mindre grad. Det var kanske inte så underligt att vikingarna fann vägen på havet utan några ordentliga navigationshjälpmedel. De visste utan att veta varför de visste därför att de seglade i en annan dimension in i nuflödet. De kände sig trygga därför att de behärskade den dimensionen. För att vi inte längre gör det kan vi heller inte längre förstå dem.

Det är bland annat detta den danska författaren Peter Höeg (1993) försöker visa i sin bok Fröken Smillas känsla för snö. Huvudpersonen är en kvinna av eskimåisk härkomst som bor i Danmark. Hon hade varit med på många forskningsexpeditioner på Grönland och hade bevarat sitt folks förmåga att hitta i ödemarken under svåra förhållanden. Som den färöiska skepparen vet hon var hon är utan att veta varför. En expeditionsledare uttryckte att man på grund av detta borde ta med Smilla på expeditioner i arktiska områden även om man var tvungen att bära henne i ryggsäcken.”