Vår inre värld

Vår inre värld och vårt inre liv kan den naturvetenskapliga forskningen inte riktigt förhålla sig till.

Vi tänker kanske inte så mycket på hur fantastisk vår inre värld är, hur mycket den rymmer och de obegränsade möjligheter som finns i den. Vi är alltför bundna av den yttre världen, den som för oss står som den verkliga. Säkert är vi födda med den, i varje fall som en möjlighet, den samma möjlighet som finns med ett stort tomt rum. Ett rum som kan möbleras och dekoreras. Eller kanske mera som ett tomt stort hus med ett nära nog oändligt antal rum som kan tas i bruk efter behov.

Detta hus, med alla sina rum, blir efter hand fyllt med föremål, djur och människor från den yttre världen. Bokhyllorna fylls med kunskap om allt mellan himmel och jord. Där finns också lagböcker med alla slags normer och regler för hur man skall uppföra sig och vara.

Det handlar inte bara om en platt bild i två dimensioner, nej det är en tredimensionell rum modell och den är heller inte bara i svartvitt och gråtoner, men i alla tänkliga färger. Där finns ljud och musik och alla slags lukter. Alla slags känslor – ilska, sorg, sexualitet och längtan präglar de tankebanor, scener och dramer som vi låter spela upp sig där.

Självkart är det genom våra sinnen vi har fått allt detta, men hur det sedan gått till är ett mysterium som vi bara delvis kan ha någon uppfattning om.

Och i denna värld kan vi färdas och uppleva, konstruera och lösa problem. Det kostar lite att bygga en bro över en flod i den inre världen och det lönar sig också att lägga den där först så att belägenhet och utseende kan få sig en första test. Sedan skal bron ritas och det skal kanske byggas en modell i liten skala. Bron i min inre värld måste kanske förändras många gånger under denna prövningsprocess gentemot verkligheten, men det är hela tiden där idéerna om förändring kan ske som utgångspunkt för nya modeller och till sist en färdig produkt

Så är det på alla sätt praktiskt med en inre värld som kan hindra oss från att göra all möjliga fel i den yttre. Ja hela denna kreativa process är absolut beroende av att vi har en sådan inre värld och att vi kan förändra i den och färdas i den som vi vill.

Like lite som den yttre verlden er statisk er den inre det. Den inre bjuder dessutom på större möjligheter efter som naturlagarna som sätter begränsningar i den yttre världen inte finns. På ett ögonblick kan vi på fantasins vingar fara över halva jordklotet och plötsligt befinna oss på vilken som helst ort som vi måtte ha kännedom om.

Ja, all astronomisk information har till och med gett oss bilder av hur månen och andra planeter ser ut, så att vi i tanken kan resa dit också.

Ut i från allt vi har samlat i vårt inre kan vi gå långt vidare och skapa något som inte finns, som aldrig existerat och som kanske heller aldrig kommer att existera, Vi kan till exempel skapa dramer där rollfigurerna lever ett eget liv som ingen har levd och säga repliker som ingen någonsin har sagt.

På så vis skapas litteratur och manuskript för teater och film. Författarna berättar också om hur de inte gör så mycket annat än att berätta om vad deras rollfigurer hittar på. Den franska författaren George Simenon beskriver till exempel hur han en mycket aktiv stund om morgonen kunde skriva ner det som hade mognat i honom under natten, där hans rollfigurer mera eller mindre levde ett eget liv och där hans jobb var att berätta om dem. När han höll på med en bok som handlade om en ensam man med alkoholproblem drack han själv stora mängder, för som han sade; ”jag måste ju hålla den stackaren med sällskap.”

Science fiction författarna pressar dessa gränser till sin ytterlighet och låter sina dramer utspelas i en fjärran framtid och kanske på en annan planet, i ett annat solsystem eller i en annan galax. Ändå kan de ofta beskriva det så att vi som läsare inte finner det omöjligt, men låter oss rivas med och i vår upplevelse och inre värld hamnar på den samma avlägsna planeten i den samma avlägsna framtiden.

De historiska författarna tar oss på samma sätt tillbaka i tiden ut i från de kunskapsfragment vi har i från stenålder, vikingatid, egyptisk och romers storhetstid och skapar trovärdiga romaner som handlar om hur människorna levde på den tiden. Fantasin fyller vackert i där kunskap och vetenskap inte ger oss klara nog besked.

Ut i från denna beskrivning borde det vara ganska klart att det att undersöka denna inre värld med vanliga vetenskapliga metoder blir ganska meningslöst. Det största och mest iögonfallande problemet blir ganska självklart att vi bara har tillgång till en inre värld, nämligen vår egen. Så smått och så litet i och med att alla milliarder människor på jorden lever i var sin inre värld och att det inte finns två som är identiska. Så är det språkets begränsningar som bara ger oss en tillnärmad möjlighet till att låta andra få ta del av det vi erfar i vår inre värld. Beskrivningen måste för att det skal bli meningsfullt för den andra, tolkas om för att passa in i hans värld och kan därför inte bli identisk med vad som skulle beskriva i från början.

Vi kan nog konstatera att vi aldrig kan ta del av det som föregår i den andras inre värld. Vi kan låta honom berätta med hjälp av språket och vi kan via empati, sympati, intuition och identifikation göra oss en föreställning om hur hans inre värld är, men hela tiden ut ifrån vår egen referensram dvs. hur vår egen inre värld ser ut