Om INTRODUKTION till METAFYSIKEN av Henri Bergson

Filosofen Henri Bergson föddes 1859, samma år som Darwin publicerade Om Arternas Uppkomst. Som för så många andra filosofer och vetenskapsmän i denna tid blev detta verk utgångspunkten för mycket av Bergsons filosofiska arbete. Hans tankar om intuitionen är en direkt följd av en förståelse för hur människan är präglat av sitt evolutionära arv där instinktet är förlöparen och grunden till att förstå hur vårt mentala förhållande till världen utvecklats.   Den lilla skriften Introduktion till metafysiken är en precis och komprimerat beskrivning av intuitionen och dennes plats i förhållande till det diskursiva intellektet. Den blev första gången publicerad i Revue de Metaphysique et de Morale, i Januar 1903. Den kom efter Tiden och den fria viljan (1889) och Materia och minne (1896) men före Den skapande utvecklingen. (1907). På många sätt kan man säga att denna lilla skrift sammanfattar väsentliga idéer i de två tidigare verken och förebådar väsentliga drag i det senare.
För mig framstår denna skrift som en av de viktigaste vetenskapliga publikationerna speciellt med tanke på psykoterapin som vetenskaplig disciplin. Den pekar på en metod som är genialisk och fundamental för filosofi, psykologi och psykoterapi. Bergson lade fram sin doktorsavhandling Tiden och den fria viljan i 1889. Här lade han grunden för allt sitt kommande arbete. Och grunden består till stor del av hans tidsanalyser. Hans analys av den upplevda tiden, Durée, översatt till Nuflödet är grundläggande och en utgångspunkt för all senare filosofi kring tiden, antingen man höll med honom eller bestred hans tankegångar. Det var också med sin syn på tiden som han angrep det ena problemområdet efter det andra. 1896 kom boken Materia och minne som behandlar minnet ut i från dess förhållande till tid och sin neurologiska grund. Införing i metafysiken kan ses som en beskrivning av den metod han använde sig av i detta verk men som också förblir en röd tråd i alla kommande arbeten. Det handlar här om en text som är så komprimerad att det är svårt att göra den rättvisa genom att beskriva den bara delvis. Den må läsas i sin helhet. Här vill jag bara försöka tända ett intresse för den och peka på hur den kan ha ett värde för psykologin och psykoterapin som vetenskap. Jag vill också peka på hur olika vi människor är i vårt förhållande till världen och tillvaron och att den metod som beskrivs i denna skrift ger en möjlighet att förhålla sig till det unika och komma närmare den enskilda. Den visar med andra ord vägen till att förstå människan på ett sätt som går utöver den generaliserande förståelse som den positivistiska vetenskapen erbjuder.

Bergson är den första av de moderna filosoferna som gör en grundlig analys av tiden. Tiden så som vi upplever den och så som den finns i vår inre värld. Varigheten blir senare behandlat av andra som Heidegger och Sartre och finns på olika sätt med hos de flesta av de moderna existentialfilosofiska författarna. På grund av detta är det vanligt att anse att det blir onödigt att läsa Bergson eftersom de senare författarna måste ha vidareutvecklat tankegången och skapat en mera modern förståelse. Inget är mera felaktigt. Tvärt om är det så att det är hos Bergson man hittar det mest avancerade tänkesättet och de analyser som är mest till nytta när man skall försöka förstå de mest grundläggande strukturerna i människans natur. Idéhistorisk var det en katastrof när Heidegger underkände Bergsons syn på tiden och varigheten. När han i en ända mening tog bort Bergsons åtskillnad mellan det kvalitativa och det kvantitativa ”Detta ursprung säger oss att den tid i vilken det förhandenvarande uppkommer och föregår är ett äkta tidsfenomen och inte något förytligande av en ”kvalitativ tid” till rum, så som Bergsons ontologiskt helt obestämda och otillräckliga tidstolkning vill göra gällande.”(SuZ, s. 333)”. Efter detta och speciellt i och med den så kallade vändningen i fransk filosofi i början av trettiotalet var begreppet utarmat och hade förlorat hela den djupa förståelsen som Bergson hade försett det med. Vi behöver med andra ord gå tillbaka till Bergson så som både Gilles Deleuze och Emanuel Levinas förespråkar.

Bergson använde begreppet Durée som sitt tidsbegrepp. Begreppet är inte så lätt att översätta. Det betecknar det som varar och när den svenska översättaren Algot Ruhe skulle finna ett passande svenskt ord uppfann han ett eget ord; Nuflödet. Ett begrepp som ger en mera precis föreställning än det senare Varat.
 Bergson mejslar ut sin definition av nuflödet som något annat än rum och astronomisk tid ut ifrån många infallsvinklar. Han tar utgångspunkt i att psykofysiken var och fortfarande är, upptagen av att komma fram till metoder för att mäta olika sinnestillstånd och för Bergson är det viktigt att visa att en sådan mätning i princip inte är möjlig. Jag kan inte hävda med något krav på exakthet att jag är dubbelt så glad i dag som i går eller att jag har fyra gånger så ont i mitt ben i dag jämfört med vad jag hade för ett år sedan. Skulle jag kunde göra det måtte jag skilja ut mitt nuvarande sinnestillstånd och lägga det vid sidan av mitt tidigare som jag önskar att jämföra det med. D.v.s. Placera båda dessa två sinnestilstånd i rummet som ting och mätbara storlekar. Detta är emellertid inte möjligt därför att sinnestilstånd i motsättning till ting aldrig kan vara samtidiga. I rummet existerar samtidighet i den betydelsen att vi kan lägga objekt vid sidan av varandra och observera dem samtidigt. I medvetandet finns emellertid inte en sådan samtidighet. Där avlöser det ena medvetandetillstånd det andra i en ständig ström som bara delvis glider över i varandra och som aldrig kan upprepas på samma sätt. Det jag upplevde i går kan jag minnas, jag kan också sätta mig in i samma situation för att försöka uppleva det igen, men det vill alltid finnas en skillnad, en förändring som kommer av att jag har hunnit uppleva andra saker i mellantiden. Bergson framhåller genom hela sitt författarskap att det bara är ett medvetande som vårt som har förmågan att uppfatta nuflödet. Ut ifrån sin förståelse av nuflödet försöker han också förstå medvetandet. Självfallet kunde man lika gärna säga det omvänt. Det är ut ifrån sin förståelse av hur medvetandet fungerar att han också förstår nuflödet.
Medvetandets främsta kännetecken är att det står i ett förhållande till nuflödet. Så sett är medvetandet lika med minne för man kan inte tänka sig ett medvetande som inte genom minnet klarar att bevara något av det förgångna i det nuvarande. Ett medvetande utan minne ville vara ett ögonblicksmedvetande och egentligen inget medvetande över huvud taget.

I Introduktion till metafysiken börjar han med att konstatera att det finns två sätt att få kunskap om något på. Man kan ställa sig utanför fenomenet och betrakta det, mäta det och analysera det och man kan definiera det med hjälp av symboler. Det andra sättet är att man tränger in i fenomenet och inte göra sig beroende av symboler och olika perspektiv.  I det första fallet talar man om att den erövrade kunskapen är relativ medan man i det andra fallet talar om en absolut kunskap. Som exempel kan vi ta ett föremåls rörelse i rummet. Jag kan beskriva det på olika sätt beroende på vilka referenspunkter jag använder eller vilka symboler jag använder för att beskriva den. Beskrivningen blir relativ eftersom jag hela tiden står utanför föremålet och kommer att beskriva det olika beroende av vart jag placerar mig. Om jag skall kunna nå en absolut förståelse måste jag sympatisera med föremålet och i fantasin så att säga placera mig inuti i det.
Sympati är ett ord som Bergson använder sig flitigt av. Man sympatiserar med, man lever sig in i, man gör sig ett med. På så vis har vi en förmåga i att leva oss in i ett fenomen och erfara det han gärna kallar det absoluta. Bergson tydliggör med en rad exempel. Bilder av en stad hur många de än är kan aldrig ersätta den upplevelsen av staden man får när man vandrar runt i den. En översättning av en dikt kan aldrig mäta sig med originalet.
När jag lyfter min arm passerar den först genom en punkt och så genom en annan. Och för den utanförstående kan dessa punkter öka till antal hur mycket som helst och han kan matematisk beskriva rörelsen men inte exakt. Rörelsen av min arm blir aldrig så jämn att den kan beskrivas med exakta geometriska figurer eller ekvationer. Även om man nu med datateknikens hjälp kan dela upp den i pixlar eller hur små enheter som helst blir det ändå en uppdelning i rumsliga enheter. Sett inifrån är däremot rörelsen en enhet som det inte blir meningsfyllt att dela upp.
Analysen kan med andra ord inte förhålla sig till det absoluta. Den förmåga vi har till att vara i fenomenen, sympatisera med dem och leva oss in i dem kallar Bergson intuition och som med andra ord blir analysens motsats.
Nu anar vi som är psykologer och psykoterapeuter att Bergson har försett oss med både metod och teori som är av stort värde när vi skall försöka förstå oss på den enskilda. Vi börjar ana att våra kategoriserade och analyserande förhållningssätt är otillräckliga. De försätter oss hela tiden i det relativas begränsning emedan vi känner att för att göra den andra rättvisa är det det absoluta vi behöver eftersträva.
”Härav följer att det absoluta bara kan förmedlas genom intuitionen, medan allt annat faller under analysen. Det som vi här kallar intuition är den sympati med vilken man tränger in i ett ting så att man sammansmälter med det som är unikt -och följaktligen outtryckbart i det. Omvänt är analysen den operation som reducerar föremålet till redan kända element, det vill säga element som är gemensamma för detta föremål och andra. Att analysera en sak innebär alltså att uttrycka den som en funktion av något annat än saken själv. Varje analys är därför en översättning, en framställning i symboler, en föreställning som uppkommit utifrån en rad olika synvinklar varifrån man noterar lika många samband mellan det nya föremålet som man studerar och andra som man tror sig redan ha kännedom om. I sitt ständigt otillfredsställda begär att få grepp om det föremål kring vilket den är dömd att kretsa mångfaldigar analysen aspekterna i all oändlighet för att komplettera den alltid ofullständiga framställningen, och den varierar ideligen symbolerna för att fullkomna den hela tiden bristfälliga översättningen. Denna process fortsätter alltså i all oändlighet. Men intuitionen är, när den är möjlig, en enkel och okomplicerad process.”
När man vill försöka att förstå hur det är att vara människa kan man välja olika vägar. Man kan studera andra, göra experiment med dem och på olika sätt få svar på generella frågor omkring det mänskliga men vill på detta sätt alltid bara hitta generella sanningar av relativ karaktär. Också filosofen ser sig ofta som vetenskapsman i denna mening, han letar efter generella sanningar. I Vara och Tid vill till exempel Heidegger försöka att förklara människans sätt att vara eller beskriva det typiska vid det att vara människa. Det betyder att han inte är intresserad av någon analys av olika former för mänsklig existens men han vill försöka förstå det som kännetecknar människans sätt att vara generellt. Han vill med andra ord inte gå in på olikheterna mellan människor utan det som är generellt betecknande för det att vara människa. Tillhands för att kunna förhålla oss på ett absolut sätt har vi egentligen bara oss själva. Ut ifrån den tankegång vi nu är inne på med Bergson kommer Heidegger aldrig att kunna lämna det relativa hur mycket han än vrider och vänder på orden.

Om jag med vad Bergson kallade medvetandets inre blick försöker iaktta min personlighet hittar jag på ytan en rad intryck som alla har kommit ifrån den yttre världen och som är tydliga distinkta, sidoställbara och sidoordnade inbördes. Jag upptäcker minnen som alla vilar på ytan utan att riktigt vara mitt inre jag. Men om jag går djupare in i mig själv hittar jag något helt annat:

”Under dessa fint utformade kristaller och denna stelande yta finns ett ständigt pågående flöde som inte liknar något annat som jag har sett rinna fram. Det är en oavbruten följd av tillstånd som vart och ett förebådar det följande samtidigt som det rymmer det föregåend. I själva verket är det först när jag redan hade passerat dem och vänder mig om för att undersöka spåren av dem som de utgör en mångfald av skilda tillstånd. Men medan jag upplevde dem var de så fast sammanfogade och så intensivt besjälade av ett gemensamt liv att jag inte skulle ha kunnat sega var ett tillstånd började och ett annat slutade. I själva verket har inget av dem något slut eller någon början utan de går alla in i varandra.”

Sedan försöker han med olika bilder att göra föreställningen om nuflödet tydligar.
Han försöker med bilden av ett garnnysta där på nystandet illustrerar livets fortskridande med erfarenheter som hela tiden läggs till. Sedan tänker han sig en jämförelse med ett spektrum med tusen nyanser som kontinuerligt genomgås och till sist ett oändligt lite gummiband som dras ut till en linje. Problemet med alla sådana bilder blir att de visar på något som tar plats i rummet, som finns där som linjer eller ting och går att ställa vid sidan av varandra och lägga på varandra. Men han konkluderar med att alla dessa bilder blir otillräckliga eftersom: ”Vårt inre liv är allt detta på en och samma gång; det har en mångfald av egenskaper, ett ständigt pågående framåtskridande, en enhetlig riktning. Det låter sig inte framställas i bilder”.
Att använda sig av olika begrepp blir ännu mera otillräckligt.
”Begrepp däremot, alltför enkla begrepp, har i liknande fall den svagheten att de i verkligheten är symboler som med sig själva ersätter föremålet som de symboliserar och som inte kräver någon som helst ansträngning av oss. Vid närmare betraktande ser man att det enda som ett sådant begrepp bibehåller av föremålet som det symboliserar är det som detta föremål har gemensamt med andra föremål”
Bilderna har ändå den fördel att om man skapar sig många av dem kan de leda fram till den intuitiva förståelsen av nuflödet som är den ända som kan göra det rättvisa.
I en liten mening konstaterar Bergson att vi kan vara olika i vår förmåga att uppfatta nuflödet. Det är inte alla givet att kunna nå en sådan intuition.
”Den som inte har förmågan att själv skaffa sig en intuition om det konstitutiva nuflödet i sitt eget väsen kan inte heller få den på annat sätt, vare sig genom begrepp eller bilder.”
På många ställen i Bergsons författarskap skymtar det fram att förmågan till att förhålla sig till tillvaron på ett intuitivt sätt inte finns i samma utsträckning hos alla. Speciellt var de intellektualiserande kritikerna till Bergsons filosofi präglade av detta. De förstod den inte därför att de inte hade förmågan och blev provocerade av att deras högsta dygd intellektet, ifrågasattes och inte var tillräckligt för. De karaktärologiska hinder som präglade dem blev föremål för analys i den av Wilhelm Reich utformade karaktärsanalysen.

För att belysa hur Bergsons tankegång och metod kan användas i det konkrete psykoterapeutiska arbetet vill jag berätta om Anders. Anders är helt och hållet påhittat, en person som är sammansatt av många jag mött i mitt arbete som psykoterapeut.  

Låt säga att jag arbetar inom psykiatrin.

Anders kommer som alla ”patienter” i psykiatrin med en diagnos. Den första hypotesen och föreställningen som går att ha innan Anders stiger in i rummet härrör ur diagnosen, generaliserat ångestsyndrom, GAD.

Jag får, innan jag träffat honom en bild utifrån kunskap om tillståndet och möte med andra med samma diagnos. En diagnos är ett begrepp som placerar personen i en kategori tillsammans med andra som har samma symptom. Förutsättningen är att likheten är så stor att ett visst antal kriterier tillfredsställs. Vi har då skapat en föreställning som är just den konfektionskostym som Bergson talar om. Grunden för denna diagnos är att Anders har berättat om sina symptom. Än så länge är han anonym för mig och min empatiska förmåga har inte aktiverats eller befinner sig på en ganska opersonlig och professionell nivå.

Nästa steg är att Anders berättar om sitt liv och sin historia. Jag kan också här välja att lystna ut ifrån det relativa perspektivet och jämföra med andra med liknande bakgrund. Det finns till ex en långtidssjukrivning där utbrändhet figurerar som orsak. Då kan jag jämföra med andra som jag läst om eller träffat med den problematiken. Men jag är fortfarande kvar i det relativa och beskriver fortfarande den samma konfektionskostymen, beskrivningen håller emellertid på att bli något mera nyanserad.

Eftersom Anders berättar om sitt liv och sin historia framkallas bilden av honom mera och mera och han börjar träda fram som en unik person som det blir svårare och svårare att jämföra med andra. Han börjar angå mig och får mig till att tänka på min far, min bror och mig själv. Ju mera jag närmar mig honom ju mera aktiveras min empati och inlevelsesförmåga.

Nu börjar det bli svårt att jämföra med andra eller använda sig av generella beskrivningar. Anders träder mera och mera fram som en unik person. Vi är inne i en process där vi lämnar ursprungliga hypoteser och föreställningar och börjar sakta glida över i det metafysiska där inget längre är mätbart eller möjligt att knyta till definierade begrepp. På många sätt kan vi säga att vi följer den gängse vetenskapliga metoden och närmar oss en djupare sanning genom att förkasta hypoteser som inte kan verifieras och bildar nya utifrån de nya insikter som gradvis växer fram i den gemensamma upplevelsen, i mötet, i rummet. Det är emellertid inte längre analysen som dominerar, intuitionen smyger sig sakta in och blir till det verktyg och den metod som kan föra insikterna till djupare nivå. Ibland är det emellertid nödvändigt att stanna upp, ta ett steg tillbaka, sätta ord på och låta analysen sätta det förstådda i sammanhang.

I sitt ständigt otillfredsställda begär att få grepp om det föremål kring vilket den är dömd att kretsa mångfaldigar analysen aspekterna i all oändlighet för att komplettera den alltid ofullständiga framställningen, och den varierar ideligen symbolerna för att fullkomna den hela tiden bristfälliga översättningen. Denna process fortsätter alltså i all oändlighet. Men intuitionen är, när den är möjlig, en enkel och okomplicerad process.

Anders berättar om sin barndom och den brist på bekräftelse han upplevde från båda sina föräldrar. Ytligt sett hade Anders en ganska perfekt barndom. Föräldrarna hade akademiska yrken med bra inkomster. Eftersom han var ända barnet blev han med en utanförståendes ögon bortskämd, han fick i stort sätt ”vad han pekade på”. Men under hela sin barndom hade han en klar upplevelse av att inte vara glad eller lycklig. Senare i livet när han började plågas av ångest och nedstämdhet började han bli medveten om att den tristhet han upplevde inom sig som barn hade att göra med att han aldrig riktigt fick kontakt med sina föräldrar. Båda var som personer ganska inneslutna i sig själva. Korrekta och hövliga men aldrig varma och genuint bekräftande. De var stela tvångskaraktärer med liten spontanitet och livlighet. Anders kunde berätta om ett hem där ordningen var absolut och damkornen var bannlysta. Där fanns också ett bestämt krav om att han skulle vara på ett visst sätt. Han skulle aldrig vara till besvär, han skulle uppföra sig fint och han skulle ha bra betyg i skolan. Där förekom inga bestraffningar eller hårda tillrättavisningar men den lilla värme som Anders var så beroende av att få drogs tillbaka om han inte betedde sig utifrån vissa idealiserade föreställningar. I samtalet kommer vi fram till att Anders på många sätt var ett avvisat barn. Inte oönskat men avvisat i den mening att han inte blev bekräftat ut ifrån sig själv och sett som han var. Föräldrarna hade en idealiserad bild av honom som han var tvungen att leva upp till om han skulle få ta del av den lilla gnutta av kärlek och värme som de kunde leverera. På så vis styrdes han i en bestämd riktning till att vara en exemplarisk pojke med betyg goda nog till att söka in på läkarlinjen. Under hela sin utbildning upplevde han att han var på fel plats och att han heller skulle ha velat skriva och bli journalist men han vågade aldrig göra revolt. Han vågade heller inte gå sin egen väg i val av kvinna men valde en sjuksköterska som han inte als var förälskad i men som var sådan att han visste att hon skulle bli accepterad av föräldrarna. Det var när han hade börjat sin yrkeskarriär som de första symptomen började komma.

Nästa steg leder mot en ännu djupare förståelse när identiteten ”avvisat barn”blir tydligare och tydligare. Det är utifrån denna identitet som Anders har format sitt förhållande till världen och till andra. Detta blir det begrepp som vi gemensamt kan förhålla oss till och som efterhand får ett speciellt och unikt innehåll som rymmer hela Anders historia och förklaringen till varför hans ställning i världen och i förhållande till andra är så svag och ångestfylld.

Enheten och mångfalden är föreställningar som man inte behöver forma efter föremålet, utan som man finner redan färdigbildade, och som man bara kan välja fritt, man kan välja och vraka hur som helst bland dem, de är som kläder som passar lika bra till Per som till Pål eftersom de inte är skräddarsydda för någon av dem. Men en empirism värd namnet, en empirism som bara arbetar efter mått ser sig tvingad att börja ända från början för varje nytt föremål som den studerar. Den formar ett begrepp som bara passar för detta enda föremål, ett begrepp om vilket man knappt kan säga om det är ett begrepp eftersom det bara kan appliceras på detta enda ting. 

Anders får klart för sig att föräldrarnas kärlek alltid var villkorat och att han alltid försökt att leva upp till den idealiserade bild de skapat sig av honom. Denna idealiserade bild blev till hans egen och tillvaron hade gått ut på att förverkliga denna bild och inte sig själv. På så sätt hade han skapat sig en karaktär som inte hade någon djupare förankring i honom själv och som alltid ställde honom i ett utanförskap till sig själv och andra.

Nu kan man kanske få intrycket av att detta är en enkel och smärtfri process där allt flyter på i ett ganska snabbt tempo. Men detta är en resa med många hinder som vart för sig behöver bearbetas. De främsta hindren ligger i Anders karaktär. En karaktär han har skapat för att andra skall vara nöjda och som hindrar honom från att få kontakt med den djupare delen av sig själv. Därmed har han inte heller kontakt med sin egen intuition. Han är en ganska typisk intellektualiserande person som är bra på att förstå på ett analyserande sätt, men som inte har lett för gå in i fenomenen och se dem inifrån så som denna metod kräver. De karaktärologiska hindren behöver bearbetas undan för undan vilket kräver en egen teknik som jag inte önskar gå in på här. (Se mitt kapitel i Dan Stiwnes antologi Ompröva livet)

Eftersom processen skrider fram får Anders djupare och djupare kontakt med sig själv. Det är som om vi har kommit till en punkt där jag inte längre kan följa honom. Sin egen värld och sitt eget liv kan bara han förhålla sig till eftersom jag inte kan gå in i den men måste stå utanför och respektera att det finns en dörr framför som jag inte kan gå in genom. Som Bergson säger, jag kan inte vara han.

Eller låt oss ta en romanfigur vars upplevelser jag läser om. Romanförfattaren kan mångfaldiga karaktärsdragen och låta sin hjälte tala och handla hur mycket som helst; all sådan information skulle komma till korta i jämförelse med den enkla och odelbara känsla som jag skulle erfara om jag för ett ögonblick kunde sammansmälta med romanfiguren. Då skulle handlingarna, gesterna och orden tyckas strömma fram lika naturligt som från en källa. De skulle inte längre vara tillfälliga företeelser som fogar sig till den föreställning som jag har gjort mig om personen i fråga och som hela tiden berikar denna föreställning utan att någonsin göra den fullkomlig. Då skulle romanfiguren i ett slag framträda för mig i sin helhet, och de tusen detaljer genom vilka den kommer till uttryck skulle i stället för att foga sig till min föreställning och berika den tvärtom tyckas lösgöra sig från den, men utan att lämna den uttömd och utarmad. Alla upplysningar som jag får om hjälten förser mig med lika många aspekter på honom. Alla detaljer som ger mig en uppfattning om personen i fråga och som bara kan ge mig kännedom om honom genom jämförelser med personer och ting som jag redan känner till är tecken som man använder mer eller mindre symboliskt för att beskriva honom. Symboler och aspekter placerar mig följaktligen utanför romanfiguren. De uppenbarar bara sådant som han har gemensamt med andra och som inte är unikt för honom. Men det som verkligen är romanfiguren, det som utgör hans innersta väsen kan inte iakttagas utifrån eftersom det definitionsmässigt tillhör det inre, och det kan heller inte uttryckas med symboler eftersom det inte kan jämföras med något annat. Beskrivning, historia och analys håller mig därför kvar i det relativa. Det enda som skulle kunna leda mig fram till det absoluta vore en sammansmältning med själva personen.

När väl Anders börjar få mera kontakt med sig själv och i större och större klarhet ser hur han har skapat sig själv och format sig utifrån det han trodde han var tvungen att vara för att kunna ha ett värde, börjar han också en förändringsprocess.  Här kommer en annan av Bergsons viktiga tankegångar in i bilden. Den kanske djupaste drivkraften i allt liv och också i människan är förmågan att skapa och att forma tingen, livet och i slutändan sig själv utifrån någon ändamålsenlig idé. Så skapar också människan sig själv och sin egen personlighet och karaktär och har förmågan att gå långt utöver det som är ärftligt och genetiskt bestämt. Men som Anders är exempel på kan man också forma sig själv på ett sätt som går på tvärs av det som egentlig är förenligt med de egna behoven och ett äkta självförverkligande. Detta händer därför att människan är en existentiell varelse som baserar sin tillvaro på nödvändigheten av att få vara med i en gemenskap. Hon kan ganska enkelt inte finnas till på annat sätt än i ett bekräftande förhållande till andra människor. Otryggheten och rädslan att inte bli godtagen och duga skapar den ångest som bland annat präglar Anders. Det är en existentiell ångest som på djupet handlar om det fundamentala ”att vara eller inte vara.”

Anders har skapat sig en personlighet och karaktär som är präglad av att han prioriterat andra på bekostnad av sig själv. Han har format sig för att tillfredsställa föräldrarnas behov och inte sina egna. På så vis blev han den duktiga, den pliktuppfyllande och den rationellt analyserande som också premieras i den kultur vi befinner oss i. Men därmed hamnade han i Bergsons terminologi, i ett relativt förhållande till världen. Han steg ur nuflödet och in i det kalla och livlösa rummet och tappade balansen och friheten till att kunna röra sig fritt i rum och tid. Därmed blev han iakttagaren som alltid blir stående på älvbrädden utan att våga kasta sig i, eller med en annan bild, den som blir stående på perrongen och ser tågen komma och gå. Upplevelse av meningslöshet blir följden samt den diffusa ångest som präglar honom. Det är inte bara tågen som går förbi, det är hans liv som passerar utan att han lever det.